”Hallå, vad hände med bloggen?”

Ja, nu har det ekat tomt här ett tag. Det som hänt så många ”följ-med-på-mitt-äventyr-bloggare” tidigare hände även mig. Haft annat för mig, kommit ur rutinerna och summan av alla händelser som jag tycker att jag borde skriva om när jag väl bloggar nästa gång har känts för mastig. Klassiskt problem det där.

Men nu sitter jag här igen, knaprandes på tangenterna! Så trevligt.

Idag har vi varit här i exakt tre månader. Imorgon är det en månad kvar tills vi åker hem över jul. Det ser jag absolut fram emot, men just nu är jag väldigt tillfreds med tillvaron och har inte tillstymmelse till hemlängtan. Tränare Giorgio sa när vi precis flyttat hit att hans erfarenhet av att göra en idrottssäsong i ett annat land är att allt är nytt och spännande i början, att livet blir lite tuffare sedan när november kommer med sitt mörker och tråkiga väder samtidigt som det är långt till jul, men att det brukar kännas lättare i december när hemfärden kommer närmare och närmare. När man sedan återvänder efter jul är hans erfarenhet att tiden springer iväg och vips så är säsongen slut.

Nu är vi i mitten av november och jag borde alltså vara mitt i den ”jobbigaste” perioden enligt den beskrivningen, men icket. Jag trivs verkligen bra nu. Bättre än vid ”smekmånaden” i början. Under språkkursen var jag orolig för vad jag skulle göra när den skulle ta slut, men åtminstone för tillfället är den känslan borta.

Till att börja med har vi bestämt att jag bor kvar hos Battainis i Lugano, alltså hos tränaren och hans familj. Det känns riktigt bra. I början var tanken att jag bara skulle bo här temporärt, för att jobba som au pair i någon familj, vara inneboende någon annanstans eller bo i egen lägenhet fram till jul. Att inte veta var jag ska bo nästa vecka, nästa månad, har varit frustrerande. Klubben har inte hittat någon annan lösning än, och efter tre månader hos den här familjen trivs jag väldigt bra. Jag vill verkligen inte flytta och börja om igen. Jag har gångavstånd till Lugano, fått vänner i närheten och tänkte nu även investera i ett gymkort i trakten. Har ett via klubben två och en halv mil söderut i Chiasso, men det är för långt bort för att jag ska utnyttja det. Jag inser att ovetandet kring boendesituationen varit ett större stressmoment än jag trott – nu kan jag fokusera på att bygga upp tillvaron kring Lugano, och inte behöva tänka på att jag kanske bor på annan ort senare. Gött!

Dessutom är kontraktet snart påskrivit! Woho, efter tre månader… Stabilt! Klubbstyrelsen har en del att lära på den fronten. Jag har varit riktigt trött på styrelsen och att ingenting händer, men efter att vi äntligen hade ett möte förra helgen fick vi saker förklarade och mycket klarnade. Nu känner jag inte alls samma frustration när jag tänker på styrelsen. Synd bara att vi inte hade det här mötet i början av säsongen…

Jag trivs även riktigt bra i laget. Tjejerna är så härliga, och jag har de bästa tränare jag någonsin har haft. Känner att jag utvecklas mycket som spelare, för äntligen är det någon som säger till mig vad jag ska jobba på. Att bänka folk en hel säsong utan att ge konstruktiv feedback bygger inga spelare. Att spela och alltid belysa förbättringsmöjligheter, det bygger spelare.

Och så har vi det här med italienskan. Att gå den där språkkursen kan ha varit ett av mina bästa beslut. Visst utvecklades jag jättemycket under kursens gång, men det är framförallt nu i efterhand när jag har börjat kunnat prata i vardagliga livet som utvecklingen har tagit fart. De senaste tre veckorna har jag pratat väldigt mycket italienska, och nu har jag kommit så långt att jag känner att jag kan prata med vem som helst om vad som helst. Jag beskriver smärtan i ryggen för sjukgymnasten, och småpratar under behandlingen. Jag diskuterar skillnader mellan Sverige och Schweiz med killen i tidningskiosken. Jag och Melinda ledde två stycken endagsläger för totalt trehundra barn helt på italienska. Jag diskuterade sport med de andra ledarna i pauserna mellan passen. Jag talar om för barnen på våra efter skola-innebandyträningar hur de ska och inte får bete sig. Vi diskuterade de ekonomiska systemen i Sverige och Schweiz under en promenad med en lagkompis, för att sedan även ha hela efterföljande middag helt på italienska. Det känns helt fantastiskt, och jag är väldigt stolt över det. För tre månader sedan var allt jag kunde att be om notan. Jag kände frustation över att när jag försökte prata italienska så var det istället de franska orden och lätena som kom flygandes ur min strupe. Nu är istället franskan förstörd för tillfället, de gånger jag försöker prata blir det en salig blandning, eller så ger jag helt enkelt upp franskan och kör på med italienskan. Familjen var här för två veckor sedan (återkommer till det) och medan mamma och pappa pratade franska med de icke engelsktalande personerna här var det en stor ansträngning för mig att försöka prata det språket. Trots den nuvarande situationen hoppas jag att franskan skulle återvända om jag åkte till Frankrike – efter åtta års studier lär den ändå finnas kvar.

Jag har helt enkelt börjat känna mig hemma härnere, och att kunna göra sig förstådd på invånarnas modersmål är en viktig bidragande faktor. Jag har stressat ned. I början irrade jag runt som ett skållat troll, rastlös som bara den, stressad över att jag inte skulle hitta tillräcklig sysselsättning för att vara nöjd. Ticino kändes för litet. Jag ägnade stor del av dagarna åt att söka runt på nätet efter jobbmöjligheter och andra sysselsättningar. Nu… Är jag väldigt nöjd med tillvaron. Jag känner en manjana manjana-känsla. Att hela tiden leta efter sysselsättning, maila, fundera, tar jäkligt mycket energi. Nu är det bara en månad kvar till jul, och nu tänker jag coola ner. Gå till något bibliotek och plugga italienska. Kanske dra en dagstur till Milano. Föröka få in en liten trip till den tyska delen av Schweiz (när vi åker dit är det bara för att uppleva ännu en underbar idrottshall). Träffa mina au-pair-kompisar på lunch. Kanske kolla runt lite smått efter saker att göra i vår. Köpa ett gymkort och jobba på att bli starkare nu när tiden faktiskt finns. Inte gå runt med känslan av att jag hela tiden måste göra så jävla vettiga saker (prestationsprinsessa aka duktig flicka-syndrom). Jag har till och med börjat titta på en serie, gött ju! Den där rastlösheten var i och för sig bra på så sätt att saker och ting faktiskt har hänt. Har fått kontakter på Franklin University, jag gick den där språkkursen och kom igång med italienska snabbt, och har fått kompisar genom den. Men äh, någon måtta får det vara. I början här nere var det en som sa till mig att han var avundsjuk på min frihet, medan han såklart var tvungen att jobba. Där och då kände jag att jag var avundsjuk på hans rutiner. Jag har insett att jag måste njuta nu när jag faktiskt har det som jag har det – jag får uppleva en ny kultur, ett nytt land, lära mig ett nytt språk, spela innebandy och faktiskt försörja mig på den. Hur jäkla sjukt är inte det egentligen? Och jag kan göra vad jag känner för på dagarna – det här är en situation som förmodligen inte kommer komma igen. Sen börjar universitet med de massiva mängderna plugg (och allt roligt också, så klart), och efter ska man jobba till 65. Dags att börja njuta lite mer här och nu. (Sen kommer jag säkert hinna bli rastlös igen… Vi får se 😉 )

Just nu är det enda problemet att jag har fruktansvärt ont i ryggen. Förmodligen är det bara en inflammation, men utan Voltaren har jag så ont att det är svårt att gå. I söndags hade jag så ont att jag var tvungen att kliva av matchen. Det har jag aldrig gjort förut vad jag kan minnas. Ryggen är ganska väsentlig. I veckan har jag inte kunnat träna. Jag vill ändå tro att det är lite bättre nu, och hoppas på att kunna spela imorgon. Väldigt störande och tråkigt, men ett effektivt sätt att bli neddragen på jorden igen efter att knäet håller så bra som det gör, och återigen sedan få känna tacksamhet över att förhoppningsvis inte ha ont.

Kan det ryggonda bero på att jag är gammal? Jag har hunnit gå och fylla 20! Två veckor sedan idag. I samband med min födelsedag var familjen på besök (eller snarare i samband med höstlovet som råkar sammanfalla med min födelsedag), och det var så kul att ha dem här. De lyckades pricka in det sämsta tänkbara vädret (dagarna innan och dagarna efter deras vistelse var det fullkomligt strålande sol flera dagar i rad). Det var mulet, blåsigt, regnigt och kallt, men som de svenska vikingar vi är var det bara att klä på sig och gilla läget, och ge sig ut och turista. Och okej, vi lyckades få en halvdag ihop med fantastiskt väder! Allt som allt besökte vi Lugano, Locarno, Bellinzona, Valle Verzasca och Valle Bavona. Kul att få välja ut godbitarna och visa dem regionen jag faktiskt bor i just nu. På fredagen firades jag med champagne och kastanj-tårta till lunch hemma hos Battainis, och på träningen på kvällen fick jag en grymt fin present av min Schweizerfamilj Arvid och Melinda, samt av en i lagkompis pappa som jag har sagt är min extrapappa när jag är här, om jag saknar min egen för mycket.

Att säga hej då till familjen var lite småjobbigt, för det var så roligt att ha dem på plats. Nästföljande dagar var dock så fullproppade att tiden flög iväg, och nu är det bara en månad kvar tills vi ses igen. Lurre burre! (Det vill säga lugnt.) När vi sa hejdå trodde jag att jag skulle sakna dem mer efter deras besök än innan, men nej, tvärtom faktiskt. Ett familjebesök där i början av mörka november var kanske vad som krävdes för att undvika den där novemberdippen som Giorgio pratat om.

Det blev ett långt inlägg, vill jag lova! Eloge till er som orkade läsa hela. Vi hörs (snart dags för en text på italienska här tycker jag), med ett förhoppningsvis mindre mellanrum till nästa gång!

Kopia av 2016-11-07 10-41-15  Kopia av 2016-11-04 14-50-31Foton tagna av min far.

Återkommer med fler bilder från familjens besök!

blogstats trackingpixel

Il autunno è arrivato

Hösten har anlänt till Ticino! Efter att ha varit en extremt varm sensommar och början på hösten, har det den senaste veckan slagit om totalt. Imorse var den fem grader på morgonen, och om det förut var luften i sig som värmde är det nu solens strålar man får söka sig till för att värma sig. Från att ha varit en del hel del regn, har vi nu haft en och en halv dag med väldigt härligt väder. Solen skiner och luften är extremt frisk och klar, och även om man vistas inne i stan känns det som att man andas riktig alpluft. Riktar man ögonen upp mot skyn ser man en annan häftig sak – snön har nått bergstopparna! En cool känsla när det här nere fortfarande är ganska många plusgrader under dagtid. Så vackert!

Senaste veckan har varit riktigt bra – I’m gonna tell you why. Nåväl, den har kantats av en del irritation över att föreningen är som den är – långsam och dåliga på att fixa saker och ting – men förutom det har den varit exceptionell.

I helgen spelade vi två matcher, vilka tyvärr resulterade i våra första förluster. 3-2 blev resultatet i första matchen och söndagens match förlorade vi med en boll i förlängningen efter att ordinarie speltids resultat blivit 2-2. Trots två förluster var det här spelmässigt lagets bästa matcher, och i synnerhet tyckte jag att söndagens match mot laget Hot Chillis var rolig med sitt höga tempo.

I måndags började den andra veckan av språkkursen, och ja, nu pratar jag italienska. Inte perfekt, inte obehindrat inom vilka ämnen som helst, men jag kan utrycka det jag vill säga i det vardagliga livet på enkla sätt. Det kunde jag inte för en och en halv vecka sedan, så uppenbarligen ger kursen resultat. Jag har dock en del grammatiska grunder att nöta in, men jag jobbar på det.

Dessutom börjar kontaktnätet vidga sig, vilket är den största anledningen till att den här veckan varit så grym. Äntligen! Igår var jag ute och åt lunch med tre au-pairer; en amerikanska som går i min språkklass, en kanadensiska som tar lektioner på samma skola som vi samt en tjej från Nya Zeeland som de fått kontakt med via en Facebookgrupp. Även de är i regel lediga från sina jobb under dagtid, och vi pratade bland annat om oron över vad vi ska göra för att inte tråkas ihjäl när språkkursen är slut om tre veckor. Skönt att prata med folk som är i en liknande situation. Har dock fått lite tips på möjligheter att kolla upp, och jag tror och hoppas att jag kommer hitta sysselsättningar – annars kommer livet här inte funka för mig i långa loppet.

Många av mina rastlösa dagar har jag delvis spenderat genom att surfa runt på internet för att hitta saker att göra, och ett av de event jag hittade var ett forum om USA:s presidentval, öppet för allmänheten, på det amerikanska universitetet Franklin University i Lugano. Melinda, Arvid och Petra var på att gå, vilket visade sig vara världens lyckodrag. Efter forumet pratade vi med några av eleverna, däribland en halvsvensk tjej, och de tyckte att det var hur roligt som helst att vi, svenskar utan någon som helst koppling till universitet, kom till deras event. Jag har sällan mött så välkomnande människor, det var helt fantastiskt. Jag hade inte kunnat tro att de som redan har så många studiekompisar kunde vara så intresserade av att knyta kontakter med andra utifrån. Skolan är dock liten, endast 400 elever, vilket kanske bidrar till saken. På lördag ska minst en av dem kolla på vår match, och på natten ska de visa oss Luganos nattliv (matchfri söndag, yes!). Här åker man till Schweiz och tror att man ska lära sig italienska, och så kommer man bara i kontakt med engelsktalande folk… Skämt åsido, vi har ju vårt lag, som jag verkligen tycker om. Vi ses dock mest i innebandysammanhang, eftersom avstånden mellan var alla bor är långa, många jobbar, samt att vi oftast har två matcher per helg. När det har funnits möjlighet har de tagit med oss ut på saker, men det blir inte så mycket tid över till det.

I helgen väntar ett fullspäckat schema som inleds med ett möte med LEO Club Lugano, följt av innebandymatch mot serieledarna, eventuell middag med innebandylaget samt utgång med våra nyfunna vänner från Franklin University. På söndagen ska vi kolla in när grannlaget Ticino, med sina svenska spelare, spelar match i NLB herr.

Woho, saker att göra! That makes me so happy. Från att i förra inlägget ha gett er inblick i den inte alltid så perfekta sanningen, har ni nu alltså fått höra om mitt glamorösa, sociala superliv i Schweiz. (Jag hoppas att ni förstår att jag skriver det sistnämnda med en glimt i ögat.) Men jag är verkligen uppriktigt sagt jätteglad över att ha språkkursen att gå till dagtid, samt att vi har fått nya bekantskaper. Just nu känns livet kalas! (Och ja, se där – då var jag glad igen så fort jag blivit sysselsatt och träffar nya människor.)

2016-10-11 18-31-172016-10-12 08-12-23Kolla snön!

blogstats trackingpixel

Att lära sig ett och annat

Okej.

Hur många gånger har man inte hört folk säga att de ”fann sig själva” när de var ute och reste, eller åtminstone ”lärde känna sig själva bättre”. Jag kan ju säga att jag alltid tyckt att det låter som fjantigt bullshit. (Förlåt om jag trampar någon på tårna.)

Och ja, det tycker jag nog fortfarande. Men det där sista citatet, att ”lära känna sig själv bättre”, måste jag tusan i mig erkänna att jag upplever just i detta nu.

Jag har alltid haft en tendens att tro att gräset är grönare på andra sidan – att andra platser är coolare, bättre, häftigare. Trots att jag alltid har trivts med min tillvaro är det här en föreställning som jag har haft. Det har dock lagt sig med åren (nej, jag är faktiskt ingen sjuttioårig kvinna trots att det låter så, utan fortfarande en liten tonåring i ytterligare en månad), och en av många anledningar till att jag tackade ja till schweizeråret är att jag vill få bekräftat att livet inte är så himla mycket mer spännande någon annanstans.

För visst låter det fruktansvärt coolt att säga att man är innebandyspelare i Schweiz. När jag berättar för folk tror många till att börja med att jag är ett superproffs inom sporten. Alla vet dessutom att det är ett välbärgat land, vackert, beläget i centrala Europa med närhet till allt man kan tänka sig, och tycks därmed bli imponerade. Men sanningen är till att börja med att innebandyn är på en mycket högre nivå hemma i Sverige. Här spelar jag i näst högsta ligan och laget är än så länge obesegrat, men vi har ofta spelat ganska dåligt (att vinna trots det tyder väl dock på en viss styrka, visserligen). Taktik och passningsspel är inte lika välutvecklat som i svensk innebandy. Hallarna i Ticino håller överlag ganska dålig standard (i de tyska delarna är standarden bättre). Vi får åka långt till träningarna eftersom det bara finns ett damlag i hela Ticino och folk bor utspritt (hemma tycker jag att drygt tjugofem minuters bilfärd till träningen är jobbigt långt, här är tjugofem minuters transport himmelriket). Hade innebandynivån här varit motsvarande Sveriges bästa nivå är jag ytterst tveksam till att jag, med ett års skadefrånvaro och ett års konstant bänktittande i näst högsta serien, blivit tillfrågad att åka hit.

Att bo i Schweiz låter som sagt även det riktigt häftigt. Men vet ni vad? Jag har varit så fruktansvärt uttråkad många dagar. Klättrat på väggarna som en tok. Tillvaron har inte alls varit så spännande som det kan låta. Ticino har känts litet och småstadsaktigt, och jag inbillar mig åtminstone att jag gillar storstäder mer och föredrar att vara ”där det händer”. Jag är van att ha fullspäckat schema, och nu har jag plötsligt haft hela dagar lediga innan träningen på kvällarna. Att chilla kan vara gött, absolut, men inte i längden. Och det tar minst sagt lång tid för föreningen att ordna saker och ting. Mycket snack och lite verkstad – the Italian way of doing it, I suppose. Svenska Michaela som älskar ordning och reda hade förmodligen personlighetsmässigt passat bättre i den tyska delen av Schweiz – men då hade jag inte fått uppleva samma skillnad kulturer emellan.

Det är hur som helst här det här med att jag så klyschigt lärt känna mig själv kommer in i bilden. Efter att ha spenderat många dagar hemma i huset utan att vara ute dagtid, har jag insett att jag är en väldigt extrovert person. Jag har hört att definitionen av de två personlighetstyperna är att extroverta människor får energi av att träffa folk medan introverta laddar sitt energiförråd när de är ensamma. Under de här veckorna har det blivit så extremt tydligt för mig. Att vara hemma gör mig uttråkad, irriterad, stressad och lämnar en känsla av att jag missar något. Så snart jag har kommit ut och träffat folk är de känslorna som bortblåsta och livet är frid och fröjd igen.

Ibland har jag känt att livet kan verka så pointless (shit, jag är inte så djup som jag låter…) i den mening att vi bara jobbar och jobbar, träffar lite vänner, deltar i någon aktivitet och sen går hem och sover. Jaha? Vad ointressant, har jag tänkt. Men att gå runt utan fullt schema några veckor har varit ganska nyttigt för mig på så sätt att jag inser att livet ju är som i beskrivningen ovan, och att det är jäkligt bra så.

Jag hade ett extremt bra år förra året (bortsett från min knäskada). Jag har från dess att jag tog studenten haft enormt roliga jobb med grymma kollegor – som stimulerat hjärnan. Förutom att jag de senaste veckorna har varit uttråkad på grund av att jag inte har haft en massa måsten och människomöten under dagtid, insåg jag igår att det som fattats är den där stimuleringen av hjärnan.

Förra veckan nådde nämligen min rastlöshet sitt klimax. Det pratades om att Melinda och jag skulle börja jobba, men som med mycket annat tycktes det aldrig komma till skott. Jag kände att jag inte kunde vara sysslolös en vecka till, så jag bestämde mig för att hoppa på en intensivkurs i italienska. Visst är det en ganska kostsam investering sett till pengarna, men det är sällan man har tid och optimala förhållanden för att lära sig ett nytt språk, och jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Min mamma läste för några månader sedan i en artikel att i och med sökmotorn Google är kunskap inte längre makt, nuförtiden ligger makten istället i språket. Ännu en bra motivering att ta chansen när den fanns framför mig.

Jag har avslutat min andra dag av den fyra veckor långa kursen, och livet känns genast mycket bättre när jag har en tid att passa på morgonen ett tag framöver. Och stimulering av hjärnan får jag, minst sagt. Efter att ha bott här i sex veckor och pluggat italienska på egen hand under lika lång tid har jag placerats in i en grupp av ”intermediates”, mellanliggande nivå. Några har ett antal år av italienskstudier i skola bakom sig, någon har bott i Lugano i sex månader, någon i tre år. Idag har vi gått igenom konjunktiv vilket är en språkform som inte ens italienska native speakers alltid använder. Jag har med andra ord en del mer grundläggande grammatik att nöta in, men tack vare franskan så funkar det. På något sätt lyckas jag förstå allt som sägs i klassen.

Att vara betald innebandyspelare i Schweiz låter galet coolt (vi snackar dock boendelösning och småsummor som eventuellt kan täcka levnadskostnader om man lever extremt sparsamt, men för att vara daminnebandy på denna nivå är det ju fantastiskt), men det är alltså inte hela sanningen. Tillvaron kan vara ganska tråkig också, åtminstone för mig innan jag nu fått, om än tillfälliga, rutiner. Min mamma som känner mig bättre än jag känner mig själv visste säkerligen redan att jag skulle bli uttråkad av att inte ha några konkreta aktiviteter dagtid, men det är ju ganska bra att att faktiskt inse det själv.

Efter att ha läst det här inlägget verkar det kanske som att jag inte alls trivs. Så är inte fallet. Jag trivs, får bo i en underbar miljö, lära mig ett nytt språk och träffa nya människor. Faktum är att jag trodde att jag skulle ha mer hemlängtan än jag har. Jag har hört många som gråter sig igenom den första tiden av sin utlandsvistelse, men det har inte varit en tillstymmelse till det för mig (det trodde jag i och för sig inte heller med tanke på att jag är mindre blödig än en sten). Men dock inser jag hur extremt mycket jag uppskattar min familj, mina vänner och min vardag hemma i Linköping – att bo utomlands är ett ypperligt tillfälle att få sådana insikter.

Det jag vill få fram med det här långa inlägget är sammanfattningsvis att även om någonting (till exempel att vara innebandyspelare i Schweiz) låter hur coolt som helst, behöver det inte vara hela sanningen (det fick vi även uppleva när Melinda en morgon skulle ta snygga bilder på frukosten och både gröt och kaffe hann kallna innan vi åt – så perfekt är det att vara matbloggare tydligen!). Man (det vill säga jag) kan vara uttråkad, rastlös och känna att området man bor i är för litet och ointressant hur himla häftig upplevelsen i sig kan tyckas låta. Gräset är inte grönare på andra sidan. Och det handlar inte om att jag inte trivs här. Det handlar bara om att Sverige och dess vardag är riktigt bra.

blogstats trackingpixel

Ditten och datten från Schweizerlandet

Buongiorno i miei amici!

Här kommer ett inlägg med lite gott och blandat i form av tankar, åsikter och händelser från Europas kanske mest centralt belägna land.

LEVNADSKOSTNADER

Att leva i Schweiz kostar. Till en början var jag positivt överraskad över prisnivån, eftersom jag hade förväntat mig überhöga priser baserat på det jag hört från min omgivning. Det som är billigare än i Sverige är alkohol, såväl i butik som på restaurang. Livsmedelsaffärernas prisnivåer är överlag ganska jämförbara med de svenska. Sedan blir det större skillnader. (Observera att 1 CHF= 8,8 SEK.) Att åka tåg en distans som med bil tar cirka fyrtio minuter, kostar närmare 30 franc tur och retur. Ett gymkort kan kosta 120 franc – i månaden. Det absolut billigaste jag kunnat hitta är ett för 700 franc per år – men då var tolv månader det enda teckningsalternativet. Går man in på Zara och köper en kjol för 39 franc så kostar den 299 kr hemma i Sverige. Samma sak gäller på exempelvis H&M och IKEA. Allt är lite dyrare. Dyrast är dock restaurangmat, i synnerhet luncher eftersom vi svenskar är vana vid luncherbjudanden. För ett par veckor sedan betalade jag drygt 20 franc för en lunch som jag var lika hungrig efter att ha ätit upp som jag var när jag kom dit, haha.

Å andra sidan så tjänar folk även riktigt bra. Lärarlönerna är dubbelt så höga som i Sverige, exempelvis. Många som bor i norra Italien jobbar i Lugano – vilket måste vara ett väldigt vinnande koncept med tanke på att de får höga löner men har lägre levnadskostnader i hemlandet. En stor nackdel är dock köerna de tvingas sitta i varje morgon – för att komma fram till sitt jobb i Luganotrakten innan klockan nio, måste de som bor 20 kilometer söderut åka klockan sju. Helt sjukt.

Angående livsmedelsinköp är det många som åker över till Italien och storhandlar eftersom det är billigare. Det finns dock samtidigt många som inte vill göra det, utan handlar istället i Schweiz för att stödja landets affärer.

DISTANSERNA

Hemma i Linköping har jag alltid tyckt att det är jobbigt att ha träning i Ekholmsskolan för att det är så långt bort. Transporten dit tar cirka 20 minuter med bil. 20 minuter här i Ticino är nära. I dagsläget finns bara ett damlag i hela Ticino, vilket gör att många har långt att åka till träningarna. Här är 20 minuter till hallen inte långt. Vi har ofta samling halv åtta på kvällen, och är färdigtränade strax efter tio. Lägg på duschtid och sedan en bilfärd, och man är ofta hemma efter elva, ibland senare. För mig som än så länge inte har så många andra tider att passa är det lugnt – men om det skulle vara min vardag hemma i Sverige hade det varit värre. Att alla bekanta härmed också bor utspritt är tyvärr en nackdel, eftersom det inte går att ses lite spontant på samma sätt (med tanke på att nästan alla kvällar och hela helgerna går åt till innebandy, samt att folk jobbar på dagarna så hade det ju inte blivit några spontanträffar ändå, haha).

KOMPISAR TROTS SPRÅKBARRIÄR

Jag tycker verkligen om hela laget, men en av de som jag har extra roligt med är en tjej från juniorlaget född år 00 – som inte pratar engelska. Och jag pratar inte så mycket italienska precis. Låter lovande, huh? Visserligen är hennes bästa kompis en av de bästa engelsktalarna som vi stött på här nere, vilket betyder att hon kan översätta en del. Men det intressanta här är hur mycket kroppsspråk, skratt och att vara lyhörd och hjälpsam när jag ska prata italienska gör för kommunikationen mellan människor.

 

VÄRLDEN ÄR LITEN

Igår mötte vi ett lag från Zürich, som också har två svenska spelare. Melinda och jag pratade med dem efter matchen, och hur sjukt är inte detta: en av tjejerna är född 1994 och kommer från Skellefteå. Min pappa är från Skellefteå och med tanke på hur mycket vi har besökt den norrländska släkten genom åren känns detta som min andra hemstad. On top of this, är en av mina kusiner född 1994, precis som den här tjejen. Världen är liten ibland.

VINO ROSSO, OR WAIT… WHAT?

Gissa vem som blev matchens lirare i söndags?! Moi! Jag ska erkänna att jag aldrig har fått den benämningen förut, så det var roligt. Dock upplever jag att jag har spelat matcher när jag har förtjänat det mer än jag gjorde igår. Men gissa vad priset var! Vino rosso – rött vin. Från Mendrisio, staden där laget har sitt ursprung, producerat 2013. Det hade då aldrig hänt i Sverige. Som en i laget sa med glimten i ögat – kanske gjordes matchens lirare-urvalet genom att bedöma vem som såg mest sugen ut på vin… Nu är frågan bara när den ska korkas upp – med Arvid och Melinda i de varsina vinglas som vi köpte under en vinkväll i just Mendrisio för några veckor sedan, eller om jag ska nappa på Johannas erbjudande om att dricka det i hennes nya vinglas hemma i Linköping. Hm, decisions, decisions…

2016-09-26 13-20-07

UPDATE: Jag glömde en väldigt viktig rubrik…

ÖPPETTIDERNA

Sveriges öppettider är episka. Det är de inte i Schweiz. Mataffärer som stänger klockan elva på kvällen är ett minne blott. Här får man kämpa hårt om man ska hitta en affär som har öppet längre än till halv sju. Dessutom är ALLT stängt på söndagar – mataffärer såväl som H&M och IKEA. Galet. När jag kommer hem till Sverige ska jag gå till Ica sent och njuta av den friheten, som för oss svenskar känns så självklar.

blogstats trackingpixel

Språklig förvirring

Ibland uppstår språkliga förvirringar. Vi har alla läst roliga exempel på särskrivning inom det svenska språket (jag var frestad att särskriva ordet särskrivning, men nej, som den grammatikkonstapel jag är kan jag inte göra det ens på skoj. Det är inget roligt skämt). Här kommer några händelser från Schweiz där språkbarriären varit upphovet till förvirringen.

1. Hemma i Svearike är det klassiskt att på innebandyplanen säga ”synd” om någon missar mål, slår en felpassning eller släpper in ett mål. Jag kände att jag var tvungen att lära mig motsvarande ord på italienska, så jag frågade och fick förklarat för mig att man säger peccato. Vad bra, nu kunde jag det! Några minuter senare släppte mitt lag in ett mål, och jag tänkte använda min nya ordkunskap. ”Pescato”, sa jag till målvakten, som tittade konstigt på mig. Jag upprepade. När hon fortfarande inte förstod och frågade i vilket sammanhang jag menade, började jag ana att jag kanske inte sagt helt rätt. Nix. Ordet pescato som jag sagt, betyder nämligen att någon har fiskat. När jag istället sa peccato klarnade det hela. En bokstav hit eller dit kan med andra ord göra ganska stor skillnad för dess innerbörd. Äsch, kanske ska börja ropa ut ”du har fiskat!” istället när något på planen inte blir som man tänkt sig.

2. Det här är dock inte det enda exemplet på ordförvirring. Vi var ett gäng i laget som åt middag, och efter detta klappade sig en av lagkompisarna på magen och ville säga att hon älskade sitt fett. Denna tjej pratar förutom italienska även tyska och engelska, och här uppstår det roliga. Fett heter på tyska dick. Vilket alltså resulterade i att hon ordagrant sa ”I love my dick!”. Oh yes, I’m sure you do.

3. Och här kommer språkförvirring nummer tre! Efter avslutad match tackar man motståndarlaget, som ni säkert vet. Vi är det enda italienskschweiziska laget i serien, resten är från de tyska delarna. Snacka om att jag undrat varför alla schweizertyskar har sagt ”merci” när vi skakat hand efter matcherna. Tror de att vi är från den franska delen av landet? Är de så nonchalanta att de inte ens vet var laget de möter kommer ifrån? Det är allmänt känt att Ticino är lillebror bland kantonerna och lite allmänt utanför, men ändock. Är det ett sätt att slippa att välja mellan att säga tyska danke och italienska grazie? Jag vet nu att inget av ovanstående alternativ är korrekt. Ordet merci uttalat med tysk accent (med andra ord grovt och inte alls lika fint och elegant som det franska uttalet av ordet) är ett sätt att säga tack på schweizertyska. Det förklarade en del. Ett bra exempel på att de olika delarna av Schweiz är influerade av varandra trots de språkliga olikheterna.

blogstats trackingpixel

Matchdags!

Om någon timme beger vi oss återigen mot den tyska delen av landet – närmare bestämt Altdorf för att möta laget Uri. Spännande, spännande! Även denna helg vankas dubbelmatcher, och imorgon tar vi oss an Riders på hemmaplan i Mendrisio.

Och här kommer en bild på mig från förra söndagens match mot Basel. Ni måste ju få se våra matchkläder, liksom. Och såhär glad ser jag förresten inte alltid ut – bilden är dagen vid matchens line-up innan start. No worries. Kanske skulle vara något att prova dock? Springa runt och skratta och le hela tiden. Skulle definitivt förvirra motståndarna.

FB_IMG_1474321576130
Foto: Christian Benso

Kollade förresten min bloggstatistik nyss och höll på att få chocken. Jag har trott att det bara är min familj och typ en kompis som kommer ihåg att gå in och läsa, men enligt de diagrammen har jag i snitt 100 unika läsare om dagen. Var kommer alla dessa ifrån? Var kommer NI ifrån? Jag har då ingen aning. Kanske saknar min lillebror mig så mycket att han var tvungen att skaffa sig ett nytt intresse för att få tiden att gå snabbare, och bestämde sig för att lära sig hur man hackar servrar och därmed fejkar besöksstatistik. Annars vet jag faktiskt inte.

Ciao!

blogstats trackingpixel

San Salvatore

Något man tydligen ”måste” göra om man besöker Lugano, är att ta sig upp till det karakteristiska berget San Salvatore och dess 360-gradersvy. För den late går det att transportera sig med linabana, och för den som är sugen på en promenad (eller helt enkelt är ekonomiskt lagd?) funkar det precis lika bra att avverka höjdmetrarna till fots. Berget är 912 meter högt, men den lilla hiken innebar bara en trehundrameters stegring för oss då vi parkerade bilarna på 600 meters höjd.

För ja, det är klart att vi skulle upp på San Salvatore! Frågan var inte om, utan när. I torsdags var det dags.

Stigen upp var en väg genom skog, och förutom den konstanta lutningen påminde det mig en hel del om våra svenska miljöer. Träd, grönt, och på ett fåtal ställen små öppna fält (lutande dock, förstås). Utsikten från toppen däremot, var något helt annat. Vilka vyer! Det här var en disig och molnig dag, jag kan tänka mig att det är ännu mer magiskt när det är klarblå himmel.

2016-09-22 15-17-35 2016-09-22 15-54-55 2016-09-22 15-59-40 2016-09-22 16-05-07 2016-09-22 16-04-36 2016-09-22 16-15-41 2016-09-22 16-05-44

Hur vackert det än är, så börjar jag vänja mig vid bergen. Även om de ställen jag lägger upp bilder på på bloggen har olika karaktärsdrag, påminner de om varandra. Vågar jag säga att jag börjar tröttna på att fota bergsvyer? Inte riktigt än förstås. Men hörni, Sverige är väldigt vackert det också. Jorden är för häftig.

Det bästa jag har tagit med mig till Schweiz är förresten min ryggsäck (min och min, egentligen är det min pappas som sedan min brorsa snodde och efter det råkades övertas av nästa barn i familjen…) – det var ett riktigt genidrag att packa ner den. Måste ju lägga kamera och vattenflaska i något, liksom! (Och alla andra miljoner grejer som jag alltid ska ta med mig eftersom ”det ju faktiskt kan behövas”.)

blogstats trackingpixel

Valle Verzasca

I tisdags damp det ner ett meddelande i en av mina WhatsApp-chattar: ”Vill ni svenskar hitta på något i eftermiddag?” Två i laget var lediga och sugna på att visa oss runt. Melinda hade tyvärr barnvaktsjobb, men jag som inte hade något annat för mig tog istället med Giorgios fru Petra på utflykten.

Vi satte oss på ett tåg norrut mot Locarno och blev därefter upplockade av lagkompisarna. Sedan bar det av uppför – mot Valle Verzasca.

Har ni sett Bondfilmen GoldenEye med Pierce Brosnan? Hur som helst rekommenderar jag er att kolla på det här klippet. Vi befann oss nämligen där scenen i klippet spelades in. Mäktigt. Tyvärr har inte min kamera samma vidvinkel som de lyckats uppnå i filmen, men jag ska ändå visa er lite bilder på denna coola damm.

Enligt våra schweiziska vänner är det tjockt med folk när det är högsäsong inom turismen – en lyx med att bo nära turistattraktioner är definitivt att kunna besöka platserna när det är lite mer folktomt.

2016-09-20 15-35-46 2016-09-20 15-37-49 2016-09-20 15-39-02 2016-09-20 15-39-40

När vi förundrats tillräckligt över denna mäktiga plats begav vi oss längre upp längs floden för att kolla in ett annat populärt ställe: en magisk plats vid en romersk bro. Vattnet var det klaraste jag någonsin sett, klipporna oerhört vackra och vattnet iskallt. Jag hade inga badkläder och tiden på dygnet gjorde att platsen låg i skugga – men en stekhet dag måste det vara helt fantastiskt att ta ett dopp eller två.

2016-09-20 16-20-22 2016-09-20 16-14-38 2016-09-20 16-09-27 2016-09-20 16-25-51

Det var allt för nu!

blogstats trackingpixel

Le due prime partite – Le due prime vittorie

Den här helgen har innebandysäsongen rivstartat. Det började i fredags med att vi begav oss mot Bronschhofen, en liten by i nordöstra Schweiz, där en cupmatch väntade. Det var den första matchen med laget, och krasst sett den första matchen för mig på två och ett halvt år, efter ett års skadefrånvaro och ett års division 1-spelande som mestadels bestod av bänksittande. Men faktum var att när det väl var dags för matchstart kändes det inte alls så konstigt, trots min långa matchfrånvaro. Bara väldigt kul.

Hur gick matchen? Vinst, och vi är vidare i Schweiziska cupen! Jag lyckades även göra ett mål – och som tränare Nisse sa mäts visserligen inte prestation i antal mål gjorda, men det där målet gjorde ta mig tusan upplevelsen ännu bättre.

Förutom att spela match fick Melinda, Arvid och jag även se tyska delen av Schweiz för första gången. Det är fascinerande hur omgivningarna ändras när man passerar gränsen. Från att ha haft en italiensk touch såg allt istället tyskt ut. Tysk stil på husen, tyska skyltar, samt kulligt med böljande gräsmattor och åkrar snarare än höga berg med massiv skog som i Ticino.

2016-09-16 17-09-03 2016-09-16 17-07-44 2016-09-16 17-06-05Att ta bilder genom bussfönstret var en utmaning – men efter lite redigering kan även de mest tveksamma av foton se bra ut.

Mindre än ett dygn senare var det dags för nästa match – seriepremiär i NLB, vilket är näst högsta ligan i Schweiz dit laget kvalade sig upp förra säsongen. Basel stod för motståndet. Och guess what – även här blev det vinst! Vårt försvarsspel var inte det bästa, men tack vare många mål gjorda lyckades vi trots det vinna.

Och det var så galet kul. Jag inser nu när jag är igång och spelar igen hur mycket jag har saknat innebandyn. Jag vågar knappt skriva det – men jag kände inte av knäet överhuvudtaget, och det är jag så enormt tacksam för. En månad av innebandytränande och knäet verkar ha vant sig vid belastningen. Det känns helt fantastiskt.

Kvällen avslutades på en restaurang i byn Riva San Vitale, där jag åt en av de godaste pastarätter jag någonsin ätit: pasta med saffran, örter, räkor och grönsaker.

Vi hörs!

blogstats trackingpixel

Il primo testo in italiano

PER I MIEI AMICI SVEDESE // TILL MINA SVENSKA VÄNNER:
Jag är inte så bra på italienska som det kanske verkar om man läser nedanstående text. Jag har använt mig av såväl ordbok som verbkonjugator för att försäkra mig om att det jag skriver ska vara så rätt som möjligt. Men en sak är säker – jag är bättre än jag var igår, och definitivt bättre än för fyra veckor sedan!

Buongiorno,

Oggi scrivo il mio primo testo in italiano su questo blog. Si, corso uso un dizionario frequentemente e probabilmente faccio molto errori, ma alhora – devo cominciare in qualche posto. Inoltre, questa è una buona maniere per imparare. Scusi i miei amici svedese per non potete leggere questo testo, per fortuna potete leggere i altri testi. Per i miei amici svizzeri – infine potete leggere! (Ma prometto il miei testo svedesi sono migliori e più divertenti 😉 )

In ogni modo, sento molto bello potere scrivere in italiano. Mi rendo conto è un vantaggio che già parlo francese, anche se ci sono molte differenze tra le due lingue. Inoltre, ho paura che distruggerò la mia francese, ma spero lo funzionerà. Scoprirete!

Precisamente quattro settimane fa, siamo arrivati in Svizzera. Domani, giochiamo la nostra prima partita dell’unihockey. Andremo alla parte tedesca della Svizzera, a Bronschhofen. Sarà divertente, e sono gasata!

Alhora, scoprirete se capito questo testo in italiano domani se lo leggo… 😉

Ci vediamo!

 

blogstats trackingpixel