Milano

Att ha bott i Lugano i fyra månader utan att besöka Milano kändes inte riktigt okej, så gårdagens träningsfria tisdag bestämde jag mig för att spendera i den italienska storstaden. Jag besökte Milano för snart sex år sedan med pappa och brorsan, men var inte så värst imponerad då. Kommer ihåg att vi åkte till Italien i april med tanken att ”möta våren därnere”, men en av de grejerna jag minns mest med resan är att det var så fruktansvärt kallt (att jag hade en alldeles för kall jacka med mig den gången kan vara en annan bidragande faktor). Den här gången hade jag en betydligt varmare jacka, men nu är det också december.

Jag lämnade ett soligt Lugano och ett rent Schweiz kvart i nio på morgonen. Ju längre söderut jag kom, desto mer mulet blev det, och när gränsen passerades var det inte bara vädret som förändrades i och med det faktum att det var total dimma, även standarden på omgivningarna förändrades. Det är en sådan tydlig skillnad på Schweiz och Italien. Schweiz är så rent och fräscht. Ögonblicket man lämnar Ticino ser allt genast mycket mer nedgånget ut. Byggnaderna är i sämre skick, likaså trädgårdarna.

Efter en timme och tjugo minuter nådde tåget slutdestinationen Milano, och jag gav mig ut i staden. Precis som förra gången jag besökte Milano var jag inte jätteimponerad till en början. Jag älskade känslan av att hänga i en storstad, men det var väldigt dimmigt och även om det är fint var det inget speciellt. Jag traskade runt i området Brera som jag hört ska vara fint, gjorde en avkrok mot ett slott och gick sedan den stora boulevarden in mot mitten av centrum. På vägen stannade jag och pratade med en Greenpeace-medlem som försökte skaffa fler anhängare till sin organisation (mig lyckades de inte med men jag fick ju prata italienska åtminstone!), och samma kille frågade mig även när jag skulle återvända till Lugano och om jag ville träffa honom senare. Jag avböjde vänligt (han var lite gammal för mig), men en sak är säker: jag känner mig aldrig så uppskattad som när jag är i Italien. Jag får så mycket komplimanger, kanske ännu mer den här gången när jag dessutom pratar italienska med dem. Och visst, jag är blond och de använder ofta adjektivet ”bellissima”, men jag får även höra att jag är trevlig och smart. Jag får höra så mycket positiva grejer att jag efter en dag i Italien knappt har kvar fötterna på jorden.

Sedan var det lunchdags och jag lyckades hitta en restaurang där jag endast verkade vara omgiven av de lokala invånarna. Maten var jättegod, och det faktum att jag beställde en pasta som i Italiens äts som primo piatto och att jag i princip var lika hungrig efteråt, tyder på att de var en inhemsk restaurang eftersom de inte anammat de stora turistportionerna.

Efter lunch började en italiensk man i femtioårsåldern prata med mig på gatan, och det slutade med att han visade mig runt i Milano i över en timme. Jag vet att man inte ska följa med gubbar på stan (som mamma alltid sa när jag var liten) och hur mycket jag än älskar att prata med främlingar kände jag som den svenska människa jag är att det är bäst att vara på sin vakt, eftersom folk ju inte är sådär framåt i Sverige och det därmed måste vara något lurt. Men italienare är helt annorlunda, de är mycket mer öppna och eftersom det rör sig människor överallt i Milano tänkte jag helt enkelt att det inte skulle vara någon fara även om han råkat vara en skum man. Så där gick jag runt i Milano och pratade italienska helt obehindrat med en man som tack vare sitt arkitektyrke berättade om diverse byggnader och annan historia om staden. Kanske var han en skum man egentligen och bara ville få gå bredvid en blond flicka, och i så fall må det vara hänt för det var en väldigt rolig upplevelse.

Språk är så viktigt. För kommunikation mellan människor, och också för att känna sig hemma i ett land. Det här var första gången jag besökte Italien med förmågan att kunna prata italienska i stort sett helt fritt, och för mig blir upplevelsen så mycket roligare när jag kan språket. Jag känner mig mer hemma.

Efter att ha fått rundvandringen av den italienske arkitekten fortsatte jag mitt egna strosande. Gick i lite affärer, promenerade, kollade in Duomo di Milano och satte mig på ett kafé i Galleria Vittorio Emanuele och drack cappuccino och betraktade alla människor som flanerade förbi. Ju längre dagen gick, desto mer gillade jag Milano. Förmodligen också eftersom solen kom fram, det blev mer folk i rörelse och när mörkret sedan smög sig på lyste stadens julbelysning upp omgivningarna på ett oerhört vackert sätt.

Framåt kvällen lämnade jag Milano och dess massiva mängd människor och begav mig tillbaka till Lugano. Jag tycker det är fantastiskt hur skillnaden kan vara så stor bara en relativt kort tågresa bort; storstadsmullret i Milano jämfört med den totala tystnaden som infann sig när jag kom tillbaka till Sorengo.

2016-12-13 12-02-36
Området Brera2016-12-13 13-15-16 2016-12-13 15-52-27
Galleria Vittorio Emanuele2016-12-13 15-55-26
Duomo di Milano2016-12-13 17-52-09

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>