Hemma eller borta?

Att bo utomlands väcker för mig en hel del reflektioner kring livet och tankar om framtiden. Var skulle jag helst vilja bo i långa loppet, exempelvis?

Det slutgiltiga svaret på den frågan är att jag nog i grund och botten vill bo i Sverige, gärna dock med chansen att resa i jobbet och kanske till och med bo utomlands någon period.

Men som sagt, att bo i ett annat land får mig att tänka. I början av min vistelse i Schweiz tyckte jag såklart att det var väldigt vackert, men samtidigt kändes Ticino ganska litet och lugnt och jag kände mig då och då lite instängd på grund av att jag helt enkelt inte har lika många kompisar här som hemma, och inte lika många aktiviteter om dagarna. Hemma går det i hundranittio knyck konstant med jobb, skola, kompisar, träning och allt vad det är. Att komma till ett nytt ställe i ett nytt land innebär att man måste ”put some effort into” sin situation om man vill att saker ska hända, för till en början är det ingen som drar i dig här och bjuder in dig till saker, för du känner helt enkelt inte så många. Eftersom vi förvisso blivit ”inkastade” i ett lag är föregående mening inte helt sann eftersom vi även i början blev medbjudna på saker där, men alla lagkompisar bor utspritt över hela Ticino och tjejerna har sina egna liv med jobb och andra aktiviteter, precis som vi har i Sverige.

Just nu trivs jag dock riktigt bra här nere, och en stor bidragande faktor är att jag pratar italienska. Ibland förstår jag själv inte hur det gick till. Efter knappt tre månader kunde jag prata med vem som helst om vad som helst och även följa med i de flesta konversationer om jag koncentrerade mig. Självklart förstår jag inte allt men jag känner alltid att jag kan hänga med och vara delaktig i konversationer, och jag känner mig aldrig som någon belastning i laget språkmässigt. Att prata invånarnas språk får mig att känna mig som hemma. När vi var på hockey senast sprang vi på lite folk som det känns självklart att stanna och prata med, och det är en cool känsla när man befinner sig någon annanstans än hemma. Visserligen var majoriteten av dessa personer lagkompisar, men även vänner till Battainis som jag bor hos, och en del människor jag har träffat har jag definitivt dem att tacka för.

Schweiz är nog det mest genuint vackra land jag någonsin besökt. Allt känns så oerhört äkta och mäktigt. Naturen är helt obeskrivligt underbar. På våra bussresor till och från matcherna i tyska delen får vi se mycket, och ibland kan jag slås av tanken att det är slöseri att bo någon annanstans än just här. Det här landet är för vackert för att lämna, i synnerhet när det som nu har varit sol konstant i två veckor och dagarna är längre än hemma i mörka Sverige.

Samtidigt gillar jag Sverige, jag gör verkligen det. Sverige är också vackert, men inte på samma maffiga sätt. Och jag älskar min familj och mina vänner därhemma. Vad jag dock också älskar är att lära mig nya språk, och i synnerhet att träffa nya människor.

Som jag nämnde innan är Ticino väldigt lugnt, vilket i början irriterade mig lite men vilket jag nu har lärt mig uppskatta mer och mer, förmodligen i samband med att jag lär känna fler människor som livar upp. Att åka till en storstad som Milano som jag gjorde igår, väcker ytterligare tankar. Hur är det att bo i en storstad, utan att dagligen få se naturen? Min spontana känsla är att jag gillar storstäder. Jag gillar att vara där det händer grejer, jag älskar att ha anledning att få klä mig fint och jag uppskattar den internationella känslan. Dock har jag aldrig bott i en hetsig storstad. Jag har bara varit på sådana ställen på semester, för att sedan återvända till lugnet. Vad skulle jag tycka om att faktiskt bo där? Skulle jag gilla det, eller skulle jag känna mig instängd tillslut? Samtidigt som det finns positiva aspekter finns det även negativa, som att man ständigt ser uteliggare liggandes på gatorna (det förekommer även i Linköping men inte i samma utsträckning). I Schweiz har jag dock inte sett en tiggare sedan jag kom hit. Det må vara ett välfungerande land, men visst beror det också på att de tar in långt ifrån vem som helst, och ett ytterligare exempel på det är att det bor väldigt få invandrare i landet. Krossar man gränsen till Italien märks skillnaden direkt. Medan Frankrike, Tyskland och Italien tar in mängder av flyktingar släpper landet i mitten inte till.

Dagsvistelsen i Milano gav mig också insikten om hur förhållandevis lika svenskar och schweizare är till sättet. Medan italienarna är öppna som få och slänger komplimanger omkring sig, är schweizare och svenskar mer stängda. Människorna här i Ticino må vara mer öppna än sina landskamrater från den tyska delen av Schweiz, och visserligen även mer öppna än svenskar överlag, men jämfört med italienarna är det en väldigt stor skillnad. Och det måste jag säga om Italien – de må vara ett land i ständig ekonomisk och politisk kris med jättevackra men också misskötta omgivningar bitvis, men människorna är fantastiskt öppenhjärtiga, och något jag önskar vi svenskar överlag kunde fått en liten större gnutta av.

Summa summarum, Schweiz är vackert som en saga, italienare är härliga, men Sverige går alltid hem.

2016-12-14 10-33-152016-12-14 10-41-08 2016-12-14 10-43-00Vyer från en promenad som jag går på nästan dålig basis.

Milano

Att ha bott i Lugano i fyra månader utan att besöka Milano kändes inte riktigt okej, så gårdagens träningsfria tisdag bestämde jag mig för att spendera i den italienska storstaden. Jag besökte Milano för snart sex år sedan med pappa och brorsan, men var inte så värst imponerad då. Kommer ihåg att vi åkte till Italien i april med tanken att ”möta våren därnere”, men en av de grejerna jag minns mest med resan är att det var så fruktansvärt kallt (att jag hade en alldeles för kall jacka med mig den gången kan vara en annan bidragande faktor). Den här gången hade jag en betydligt varmare jacka, men nu är det också december.

Jag lämnade ett soligt Lugano och ett rent Schweiz kvart i nio på morgonen. Ju längre söderut jag kom, desto mer mulet blev det, och när gränsen passerades var det inte bara vädret som förändrades i och med det faktum att det var total dimma, även standarden på omgivningarna förändrades. Det är en sådan tydlig skillnad på Schweiz och Italien. Schweiz är så rent och fräscht. Ögonblicket man lämnar Ticino ser allt genast mycket mer nedgånget ut. Byggnaderna är i sämre skick, likaså trädgårdarna.

Efter en timme och tjugo minuter nådde tåget slutdestinationen Milano, och jag gav mig ut i staden. Precis som förra gången jag besökte Milano var jag inte jätteimponerad till en början. Jag älskade känslan av att hänga i en storstad, men det var väldigt dimmigt och även om det är fint var det inget speciellt. Jag traskade runt i området Brera som jag hört ska vara fint, gjorde en avkrok mot ett slott och gick sedan den stora boulevarden in mot mitten av centrum. På vägen stannade jag och pratade med en Greenpeace-medlem som försökte skaffa fler anhängare till sin organisation (mig lyckades de inte med men jag fick ju prata italienska åtminstone!), och samma kille frågade mig även när jag skulle återvända till Lugano och om jag ville träffa honom senare. Jag avböjde vänligt (han var lite gammal för mig), men en sak är säker: jag känner mig aldrig så uppskattad som när jag är i Italien. Jag får så mycket komplimanger, kanske ännu mer den här gången när jag dessutom pratar italienska med dem. Och visst, jag är blond och de använder ofta adjektivet ”bellissima”, men jag får även höra att jag är trevlig och smart. Jag får höra så mycket positiva grejer att jag efter en dag i Italien knappt har kvar fötterna på jorden.

Sedan var det lunchdags och jag lyckades hitta en restaurang där jag endast verkade vara omgiven av de lokala invånarna. Maten var jättegod, och det faktum att jag beställde en pasta som i Italiens äts som primo piatto och att jag i princip var lika hungrig efteråt, tyder på att de var en inhemsk restaurang eftersom de inte anammat de stora turistportionerna.

Efter lunch började en italiensk man i femtioårsåldern prata med mig på gatan, och det slutade med att han visade mig runt i Milano i över en timme. Jag vet att man inte ska följa med gubbar på stan (som mamma alltid sa när jag var liten) och hur mycket jag än älskar att prata med främlingar kände jag som den svenska människa jag är att det är bäst att vara på sin vakt, eftersom folk ju inte är sådär framåt i Sverige och det därmed måste vara något lurt. Men italienare är helt annorlunda, de är mycket mer öppna och eftersom det rör sig människor överallt i Milano tänkte jag helt enkelt att det inte skulle vara någon fara även om han råkat vara en skum man. Så där gick jag runt i Milano och pratade italienska helt obehindrat med en man som tack vare sitt arkitektyrke berättade om diverse byggnader och annan historia om staden. Kanske var han en skum man egentligen och bara ville få gå bredvid en blond flicka, och i så fall må det vara hänt för det var en väldigt rolig upplevelse.

Språk är så viktigt. För kommunikation mellan människor, och också för att känna sig hemma i ett land. Det här var första gången jag besökte Italien med förmågan att kunna prata italienska i stort sett helt fritt, och för mig blir upplevelsen så mycket roligare när jag kan språket. Jag känner mig mer hemma.

Efter att ha fått rundvandringen av den italienske arkitekten fortsatte jag mitt egna strosande. Gick i lite affärer, promenerade, kollade in Duomo di Milano och satte mig på ett kafé i Galleria Vittorio Emanuele och drack cappuccino och betraktade alla människor som flanerade förbi. Ju längre dagen gick, desto mer gillade jag Milano. Förmodligen också eftersom solen kom fram, det blev mer folk i rörelse och när mörkret sedan smög sig på lyste stadens julbelysning upp omgivningarna på ett oerhört vackert sätt.

Framåt kvällen lämnade jag Milano och dess massiva mängd människor och begav mig tillbaka till Lugano. Jag tycker det är fantastiskt hur skillnaden kan vara så stor bara en relativt kort tågresa bort; storstadsmullret i Milano jämfört med den totala tystnaden som infann sig när jag kom tillbaka till Sorengo.

2016-12-13 12-02-36
Området Brera2016-12-13 13-15-16 2016-12-13 15-52-27
Galleria Vittorio Emanuele2016-12-13 15-55-26
Duomo di Milano2016-12-13 17-52-09

Blandade bilder

Med tanke på hur vacker naturen är här har jag en hel del bilder som är alldeles för fina för att inte dela med sig av. Här kommer därför ett inlägg med blandade bilder från de senaste veckorna! (Och okej då, inte bara naturbilder.)

2016-10-29 12-40-24 2016-10-29 12-56-43 2016-10-29 15-06-47
Från en underbar oktoberdag uppe på Monte Bré tillsamans med Abbey och Naomi. Det där är nog den finaste lunchutsikt jag någonsin haft, och någonsin kommer att ha. 2016-10-30 15-17-07
En söndag i oktober besökte vi en pumpamarknad och vad fanns där, om inte dessa traditionsenliga Ticinomusiker?2016-10-31 20-19-47
Halloweenfest hemma hos Buxy i ett extremt halloweenpyntat hus, med imponerande halloweenutstyrslar på gästerna. Här har vi Arvid och Debo.2016-11-01 12-10-49 2016-11-01 12-11-39
Kanske den finaste bilden från den här resan så långt, om man frågar mig.Det är inte lätt att fånga känslan och vyerna i det här landet på bild, men här tycker jag faktiskt att det lyckades.
2016-11-01 15-09-42
Tre bilder från en magisk dag i början av november, när vi åkte till Battainis alpstuga i norra Ticino. Så magiskt vackert. 2016-11-03 13-53-13
Arvids familj var på besök, och jag hängde med dem till Val Bavona, ett vattenfall där vi badade i september. Oerhört coolt att se årstidsskiftningen.Kopia av 2016-11-07 10-41-15Kopia av 2016-11-07 10-46-23
Två bilder från San Salvatore från när familjen var på besök – observera att detta var den enda dagen med fint väder. I övrigt blåst och regn. (Jag har bildbevis även för det, som jag får återkomma med.)2016-11-20 10-03-11
A day on the road, påväg mot den kalla, tyska delen av landet. Snö!2016-12-04 17-02-39
En annan day on the road, här påväg mot kantonen Bern för att spela match.2016-12-06 12-37-23
Julen har kommit till Lugano!2016-12-06 14-41-01
2016-12-06 15-03-57
I tisdags möttes jag, Abbey och Julia upp för att turista lite – vi besökte nämligen Swiss Miniature, där man hittar över hundra av Schweiz mest berömda byggnader i miniformat.

Helgdag

Hej vänner!

Tycks vara svårt att få in den där bloggrutinen igen.

Idag är det helgdag här i Ticino – alla katolska kantoner i Schweiz är lediga denna torsdag. Vi har varit på en mässa i kyrkan följt av apertivo vid kommunhuset. Alltså wow! Kommunens invånare samlades alltså utomhus i det underbara vädret för att prata, dricka vin och äta småplocksmat (däribland stora bitar parmesan, wow). Så mysigt! Så Ticino. Och så inte Sverige. Underbart! Efteråt följde lasagnelunch i huset, dit även ett grannpar som familjen stötte på på gatan blev spontant inbjudna. Snart beger vi oss av mot Locarno för att besöka en årlig julmarknad.

Jag får verkligen uppleva det ticinesiska livet härnere. Träffa de riktiga invånarna. Jag och Giorgio pratade om det igår, att komma ner hit och kastas in i ett innebandylag är verkligen ett sätt att få lära känna den riktiga kulturen. Att få bo i en ticinesisk familj bidrar såklart också. Att åka till ett land och gå en språkkurs exempelvis, gör att man träffar folk från hela världen, men däremot får man inte samma inblick i den lokala kulturen, vilket jag är väldigt glad för att jag får.

Nu är det snart julmarknadsdags. Mot Locarno! Vi hörs.

2016-12-08 11-10-53Utsikten hundra meter från kyrkan, med berget Monte Bré i fronten.