”Hallå, vad hände med bloggen?”

Ja, nu har det ekat tomt här ett tag. Det som hänt så många ”följ-med-på-mitt-äventyr-bloggare” tidigare hände även mig. Haft annat för mig, kommit ur rutinerna och summan av alla händelser som jag tycker att jag borde skriva om när jag väl bloggar nästa gång har känts för mastig. Klassiskt problem det där.

Men nu sitter jag här igen, knaprandes på tangenterna! Så trevligt.

Idag har vi varit här i exakt tre månader. Imorgon är det en månad kvar tills vi åker hem över jul. Det ser jag absolut fram emot, men just nu är jag väldigt tillfreds med tillvaron och har inte tillstymmelse till hemlängtan. Tränare Giorgio sa när vi precis flyttat hit att hans erfarenhet av att göra en idrottssäsong i ett annat land är att allt är nytt och spännande i början, att livet blir lite tuffare sedan när november kommer med sitt mörker och tråkiga väder samtidigt som det är långt till jul, men att det brukar kännas lättare i december när hemfärden kommer närmare och närmare. När man sedan återvänder efter jul är hans erfarenhet att tiden springer iväg och vips så är säsongen slut.

Nu är vi i mitten av november och jag borde alltså vara mitt i den ”jobbigaste” perioden enligt den beskrivningen, men icket. Jag trivs verkligen bra nu. Bättre än vid ”smekmånaden” i början. Under språkkursen var jag orolig för vad jag skulle göra när den skulle ta slut, men åtminstone för tillfället är den känslan borta.

Till att börja med har vi bestämt att jag bor kvar hos Battainis i Lugano, alltså hos tränaren och hans familj. Det känns riktigt bra. I början var tanken att jag bara skulle bo här temporärt, för att jobba som au pair i någon familj, vara inneboende någon annanstans eller bo i egen lägenhet fram till jul. Att inte veta var jag ska bo nästa vecka, nästa månad, har varit frustrerande. Klubben har inte hittat någon annan lösning än, och efter tre månader hos den här familjen trivs jag väldigt bra. Jag vill verkligen inte flytta och börja om igen. Jag har gångavstånd till Lugano, fått vänner i närheten och tänkte nu även investera i ett gymkort i trakten. Har ett via klubben två och en halv mil söderut i Chiasso, men det är för långt bort för att jag ska utnyttja det. Jag inser att ovetandet kring boendesituationen varit ett större stressmoment än jag trott – nu kan jag fokusera på att bygga upp tillvaron kring Lugano, och inte behöva tänka på att jag kanske bor på annan ort senare. Gött!

Dessutom är kontraktet snart påskrivit! Woho, efter tre månader… Stabilt! Klubbstyrelsen har en del att lära på den fronten. Jag har varit riktigt trött på styrelsen och att ingenting händer, men efter att vi äntligen hade ett möte förra helgen fick vi saker förklarade och mycket klarnade. Nu känner jag inte alls samma frustration när jag tänker på styrelsen. Synd bara att vi inte hade det här mötet i början av säsongen…

Jag trivs även riktigt bra i laget. Tjejerna är så härliga, och jag har de bästa tränare jag någonsin har haft. Känner att jag utvecklas mycket som spelare, för äntligen är det någon som säger till mig vad jag ska jobba på. Att bänka folk en hel säsong utan att ge konstruktiv feedback bygger inga spelare. Att spela och alltid belysa förbättringsmöjligheter, det bygger spelare.

Och så har vi det här med italienskan. Att gå den där språkkursen kan ha varit ett av mina bästa beslut. Visst utvecklades jag jättemycket under kursens gång, men det är framförallt nu i efterhand när jag har börjat kunnat prata i vardagliga livet som utvecklingen har tagit fart. De senaste tre veckorna har jag pratat väldigt mycket italienska, och nu har jag kommit så långt att jag känner att jag kan prata med vem som helst om vad som helst. Jag beskriver smärtan i ryggen för sjukgymnasten, och småpratar under behandlingen. Jag diskuterar skillnader mellan Sverige och Schweiz med killen i tidningskiosken. Jag och Melinda ledde två stycken endagsläger för totalt trehundra barn helt på italienska. Jag diskuterade sport med de andra ledarna i pauserna mellan passen. Jag talar om för barnen på våra efter skola-innebandyträningar hur de ska och inte får bete sig. Vi diskuterade de ekonomiska systemen i Sverige och Schweiz under en promenad med en lagkompis, för att sedan även ha hela efterföljande middag helt på italienska. Det känns helt fantastiskt, och jag är väldigt stolt över det. För tre månader sedan var allt jag kunde att be om notan. Jag kände frustation över att när jag försökte prata italienska så var det istället de franska orden och lätena som kom flygandes ur min strupe. Nu är istället franskan förstörd för tillfället, de gånger jag försöker prata blir det en salig blandning, eller så ger jag helt enkelt upp franskan och kör på med italienskan. Familjen var här för två veckor sedan (återkommer till det) och medan mamma och pappa pratade franska med de icke engelsktalande personerna här var det en stor ansträngning för mig att försöka prata det språket. Trots den nuvarande situationen hoppas jag att franskan skulle återvända om jag åkte till Frankrike – efter åtta års studier lär den ändå finnas kvar.

Jag har helt enkelt börjat känna mig hemma härnere, och att kunna göra sig förstådd på invånarnas modersmål är en viktig bidragande faktor. Jag har stressat ned. I början irrade jag runt som ett skållat troll, rastlös som bara den, stressad över att jag inte skulle hitta tillräcklig sysselsättning för att vara nöjd. Ticino kändes för litet. Jag ägnade stor del av dagarna åt att söka runt på nätet efter jobbmöjligheter och andra sysselsättningar. Nu… Är jag väldigt nöjd med tillvaron. Jag känner en manjana manjana-känsla. Att hela tiden leta efter sysselsättning, maila, fundera, tar jäkligt mycket energi. Nu är det bara en månad kvar till jul, och nu tänker jag coola ner. Gå till något bibliotek och plugga italienska. Kanske dra en dagstur till Milano. Föröka få in en liten trip till den tyska delen av Schweiz (när vi åker dit är det bara för att uppleva ännu en underbar idrottshall). Träffa mina au-pair-kompisar på lunch. Kanske kolla runt lite smått efter saker att göra i vår. Köpa ett gymkort och jobba på att bli starkare nu när tiden faktiskt finns. Inte gå runt med känslan av att jag hela tiden måste göra så jävla vettiga saker (prestationsprinsessa aka duktig flicka-syndrom). Jag har till och med börjat titta på en serie, gött ju! Den där rastlösheten var i och för sig bra på så sätt att saker och ting faktiskt har hänt. Har fått kontakter på Franklin University, jag gick den där språkkursen och kom igång med italienska snabbt, och har fått kompisar genom den. Men äh, någon måtta får det vara. I början här nere var det en som sa till mig att han var avundsjuk på min frihet, medan han såklart var tvungen att jobba. Där och då kände jag att jag var avundsjuk på hans rutiner. Jag har insett att jag måste njuta nu när jag faktiskt har det som jag har det – jag får uppleva en ny kultur, ett nytt land, lära mig ett nytt språk, spela innebandy och faktiskt försörja mig på den. Hur jäkla sjukt är inte det egentligen? Och jag kan göra vad jag känner för på dagarna – det här är en situation som förmodligen inte kommer komma igen. Sen börjar universitet med de massiva mängderna plugg (och allt roligt också, så klart), och efter ska man jobba till 65. Dags att börja njuta lite mer här och nu. (Sen kommer jag säkert hinna bli rastlös igen… Vi får se 😉 )

Just nu är det enda problemet att jag har fruktansvärt ont i ryggen. Förmodligen är det bara en inflammation, men utan Voltaren har jag så ont att det är svårt att gå. I söndags hade jag så ont att jag var tvungen att kliva av matchen. Det har jag aldrig gjort förut vad jag kan minnas. Ryggen är ganska väsentlig. I veckan har jag inte kunnat träna. Jag vill ändå tro att det är lite bättre nu, och hoppas på att kunna spela imorgon. Väldigt störande och tråkigt, men ett effektivt sätt att bli neddragen på jorden igen efter att knäet håller så bra som det gör, och återigen sedan få känna tacksamhet över att förhoppningsvis inte ha ont.

Kan det ryggonda bero på att jag är gammal? Jag har hunnit gå och fylla 20! Två veckor sedan idag. I samband med min födelsedag var familjen på besök (eller snarare i samband med höstlovet som råkar sammanfalla med min födelsedag), och det var så kul att ha dem här. De lyckades pricka in det sämsta tänkbara vädret (dagarna innan och dagarna efter deras vistelse var det fullkomligt strålande sol flera dagar i rad). Det var mulet, blåsigt, regnigt och kallt, men som de svenska vikingar vi är var det bara att klä på sig och gilla läget, och ge sig ut och turista. Och okej, vi lyckades få en halvdag ihop med fantastiskt väder! Allt som allt besökte vi Lugano, Locarno, Bellinzona, Valle Verzasca och Valle Bavona. Kul att få välja ut godbitarna och visa dem regionen jag faktiskt bor i just nu. På fredagen firades jag med champagne och kastanj-tårta till lunch hemma hos Battainis, och på träningen på kvällen fick jag en grymt fin present av min Schweizerfamilj Arvid och Melinda, samt av en i lagkompis pappa som jag har sagt är min extrapappa när jag är här, om jag saknar min egen för mycket.

Att säga hej då till familjen var lite småjobbigt, för det var så roligt att ha dem på plats. Nästföljande dagar var dock så fullproppade att tiden flög iväg, och nu är det bara en månad kvar tills vi ses igen. Lurre burre! (Det vill säga lugnt.) När vi sa hejdå trodde jag att jag skulle sakna dem mer efter deras besök än innan, men nej, tvärtom faktiskt. Ett familjebesök där i början av mörka november var kanske vad som krävdes för att undvika den där novemberdippen som Giorgio pratat om.

Det blev ett långt inlägg, vill jag lova! Eloge till er som orkade läsa hela. Vi hörs (snart dags för en text på italienska här tycker jag), med ett förhoppningsvis mindre mellanrum till nästa gång!

Kopia av 2016-11-07 10-41-15  Kopia av 2016-11-04 14-50-31Foton tagna av min far.

Återkommer med fler bilder från familjens besök!