Il autunno è arrivato

Hösten har anlänt till Ticino! Efter att ha varit en extremt varm sensommar och början på hösten, har det den senaste veckan slagit om totalt. Imorse var den fem grader på morgonen, och om det förut var luften i sig som värmde är det nu solens strålar man får söka sig till för att värma sig. Från att ha varit en del hel del regn, har vi nu haft en och en halv dag med väldigt härligt väder. Solen skiner och luften är extremt frisk och klar, och även om man vistas inne i stan känns det som att man andas riktig alpluft. Riktar man ögonen upp mot skyn ser man en annan häftig sak – snön har nått bergstopparna! En cool känsla när det här nere fortfarande är ganska många plusgrader under dagtid. Så vackert!

Senaste veckan har varit riktigt bra – I’m gonna tell you why. Nåväl, den har kantats av en del irritation över att föreningen är som den är – långsam och dåliga på att fixa saker och ting – men förutom det har den varit exceptionell.

I helgen spelade vi två matcher, vilka tyvärr resulterade i våra första förluster. 3-2 blev resultatet i första matchen och söndagens match förlorade vi med en boll i förlängningen efter att ordinarie speltids resultat blivit 2-2. Trots två förluster var det här spelmässigt lagets bästa matcher, och i synnerhet tyckte jag att söndagens match mot laget Hot Chillis var rolig med sitt höga tempo.

I måndags började den andra veckan av språkkursen, och ja, nu pratar jag italienska. Inte perfekt, inte obehindrat inom vilka ämnen som helst, men jag kan utrycka det jag vill säga i det vardagliga livet på enkla sätt. Det kunde jag inte för en och en halv vecka sedan, så uppenbarligen ger kursen resultat. Jag har dock en del grammatiska grunder att nöta in, men jag jobbar på det.

Dessutom börjar kontaktnätet vidga sig, vilket är den största anledningen till att den här veckan varit så grym. Äntligen! Igår var jag ute och åt lunch med tre au-pairer; en amerikanska som går i min språkklass, en kanadensiska som tar lektioner på samma skola som vi samt en tjej från Nya Zeeland som de fått kontakt med via en Facebookgrupp. Även de är i regel lediga från sina jobb under dagtid, och vi pratade bland annat om oron över vad vi ska göra för att inte tråkas ihjäl när språkkursen är slut om tre veckor. Skönt att prata med folk som är i en liknande situation. Har dock fått lite tips på möjligheter att kolla upp, och jag tror och hoppas att jag kommer hitta sysselsättningar – annars kommer livet här inte funka för mig i långa loppet.

Många av mina rastlösa dagar har jag delvis spenderat genom att surfa runt på internet för att hitta saker att göra, och ett av de event jag hittade var ett forum om USA:s presidentval, öppet för allmänheten, på det amerikanska universitetet Franklin University i Lugano. Melinda, Arvid och Petra var på att gå, vilket visade sig vara världens lyckodrag. Efter forumet pratade vi med några av eleverna, däribland en halvsvensk tjej, och de tyckte att det var hur roligt som helst att vi, svenskar utan någon som helst koppling till universitet, kom till deras event. Jag har sällan mött så välkomnande människor, det var helt fantastiskt. Jag hade inte kunnat tro att de som redan har så många studiekompisar kunde vara så intresserade av att knyta kontakter med andra utifrån. Skolan är dock liten, endast 400 elever, vilket kanske bidrar till saken. På lördag ska minst en av dem kolla på vår match, och på natten ska de visa oss Luganos nattliv (matchfri söndag, yes!). Här åker man till Schweiz och tror att man ska lära sig italienska, och så kommer man bara i kontakt med engelsktalande folk… Skämt åsido, vi har ju vårt lag, som jag verkligen tycker om. Vi ses dock mest i innebandysammanhang, eftersom avstånden mellan var alla bor är långa, många jobbar, samt att vi oftast har två matcher per helg. När det har funnits möjlighet har de tagit med oss ut på saker, men det blir inte så mycket tid över till det.

I helgen väntar ett fullspäckat schema som inleds med ett möte med LEO Club Lugano, följt av innebandymatch mot serieledarna, eventuell middag med innebandylaget samt utgång med våra nyfunna vänner från Franklin University. På söndagen ska vi kolla in när grannlaget Ticino, med sina svenska spelare, spelar match i NLB herr.

Woho, saker att göra! That makes me so happy. Från att i förra inlägget ha gett er inblick i den inte alltid så perfekta sanningen, har ni nu alltså fått höra om mitt glamorösa, sociala superliv i Schweiz. (Jag hoppas att ni förstår att jag skriver det sistnämnda med en glimt i ögat.) Men jag är verkligen uppriktigt sagt jätteglad över att ha språkkursen att gå till dagtid, samt att vi har fått nya bekantskaper. Just nu känns livet kalas! (Och ja, se där – då var jag glad igen så fort jag blivit sysselsatt och träffar nya människor.)

2016-10-11 18-31-172016-10-12 08-12-23Kolla snön!

Att lära sig ett och annat

Okej.

Hur många gånger har man inte hört folk säga att de ”fann sig själva” när de var ute och reste, eller åtminstone ”lärde känna sig själva bättre”. Jag kan ju säga att jag alltid tyckt att det låter som fjantigt bullshit. (Förlåt om jag trampar någon på tårna.)

Och ja, det tycker jag nog fortfarande. Men det där sista citatet, att ”lära känna sig själv bättre”, måste jag tusan i mig erkänna att jag upplever just i detta nu.

Jag har alltid haft en tendens att tro att gräset är grönare på andra sidan – att andra platser är coolare, bättre, häftigare. Trots att jag alltid har trivts med min tillvaro är det här en föreställning som jag har haft. Det har dock lagt sig med åren (nej, jag är faktiskt ingen sjuttioårig kvinna trots att det låter så, utan fortfarande en liten tonåring i ytterligare en månad), och en av många anledningar till att jag tackade ja till schweizeråret är att jag vill få bekräftat att livet inte är så himla mycket mer spännande någon annanstans.

För visst låter det fruktansvärt coolt att säga att man är innebandyspelare i Schweiz. När jag berättar för folk tror många till att börja med att jag är ett superproffs inom sporten. Alla vet dessutom att det är ett välbärgat land, vackert, beläget i centrala Europa med närhet till allt man kan tänka sig, och tycks därmed bli imponerade. Men sanningen är till att börja med att innebandyn är på en mycket högre nivå hemma i Sverige. Här spelar jag i näst högsta ligan och laget är än så länge obesegrat, men vi har ofta spelat ganska dåligt (att vinna trots det tyder väl dock på en viss styrka, visserligen). Taktik och passningsspel är inte lika välutvecklat som i svensk innebandy. Hallarna i Ticino håller överlag ganska dålig standard (i de tyska delarna är standarden bättre). Vi får åka långt till träningarna eftersom det bara finns ett damlag i hela Ticino och folk bor utspritt (hemma tycker jag att drygt tjugofem minuters bilfärd till träningen är jobbigt långt, här är tjugofem minuters transport himmelriket). Hade innebandynivån här varit motsvarande Sveriges bästa nivå är jag ytterst tveksam till att jag, med ett års skadefrånvaro och ett års konstant bänktittande i näst högsta serien, blivit tillfrågad att åka hit.

Att bo i Schweiz låter som sagt även det riktigt häftigt. Men vet ni vad? Jag har varit så fruktansvärt uttråkad många dagar. Klättrat på väggarna som en tok. Tillvaron har inte alls varit så spännande som det kan låta. Ticino har känts litet och småstadsaktigt, och jag inbillar mig åtminstone att jag gillar storstäder mer och föredrar att vara ”där det händer”. Jag är van att ha fullspäckat schema, och nu har jag plötsligt haft hela dagar lediga innan träningen på kvällarna. Att chilla kan vara gött, absolut, men inte i längden. Och det tar minst sagt lång tid för föreningen att ordna saker och ting. Mycket snack och lite verkstad – the Italian way of doing it, I suppose. Svenska Michaela som älskar ordning och reda hade förmodligen personlighetsmässigt passat bättre i den tyska delen av Schweiz – men då hade jag inte fått uppleva samma skillnad kulturer emellan.

Det är hur som helst här det här med att jag så klyschigt lärt känna mig själv kommer in i bilden. Efter att ha spenderat många dagar hemma i huset utan att vara ute dagtid, har jag insett att jag är en väldigt extrovert person. Jag har hört att definitionen av de två personlighetstyperna är att extroverta människor får energi av att träffa folk medan introverta laddar sitt energiförråd när de är ensamma. Under de här veckorna har det blivit så extremt tydligt för mig. Att vara hemma gör mig uttråkad, irriterad, stressad och lämnar en känsla av att jag missar något. Så snart jag har kommit ut och träffat folk är de känslorna som bortblåsta och livet är frid och fröjd igen.

Ibland har jag känt att livet kan verka så pointless (shit, jag är inte så djup som jag låter…) i den mening att vi bara jobbar och jobbar, träffar lite vänner, deltar i någon aktivitet och sen går hem och sover. Jaha? Vad ointressant, har jag tänkt. Men att gå runt utan fullt schema några veckor har varit ganska nyttigt för mig på så sätt att jag inser att livet ju är som i beskrivningen ovan, och att det är jäkligt bra så.

Jag hade ett extremt bra år förra året (bortsett från min knäskada). Jag har från dess att jag tog studenten haft enormt roliga jobb med grymma kollegor – som stimulerat hjärnan. Förutom att jag de senaste veckorna har varit uttråkad på grund av att jag inte har haft en massa måsten och människomöten under dagtid, insåg jag igår att det som fattats är den där stimuleringen av hjärnan.

Förra veckan nådde nämligen min rastlöshet sitt klimax. Det pratades om att Melinda och jag skulle börja jobba, men som med mycket annat tycktes det aldrig komma till skott. Jag kände att jag inte kunde vara sysslolös en vecka till, så jag bestämde mig för att hoppa på en intensivkurs i italienska. Visst är det en ganska kostsam investering sett till pengarna, men det är sällan man har tid och optimala förhållanden för att lära sig ett nytt språk, och jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Min mamma läste för några månader sedan i en artikel att i och med sökmotorn Google är kunskap inte längre makt, nuförtiden ligger makten istället i språket. Ännu en bra motivering att ta chansen när den fanns framför mig.

Jag har avslutat min andra dag av den fyra veckor långa kursen, och livet känns genast mycket bättre när jag har en tid att passa på morgonen ett tag framöver. Och stimulering av hjärnan får jag, minst sagt. Efter att ha bott här i sex veckor och pluggat italienska på egen hand under lika lång tid har jag placerats in i en grupp av ”intermediates”, mellanliggande nivå. Några har ett antal år av italienskstudier i skola bakom sig, någon har bott i Lugano i sex månader, någon i tre år. Idag har vi gått igenom konjunktiv vilket är en språkform som inte ens italienska native speakers alltid använder. Jag har med andra ord en del mer grundläggande grammatik att nöta in, men tack vare franskan så funkar det. På något sätt lyckas jag förstå allt som sägs i klassen.

Att vara betald innebandyspelare i Schweiz låter galet coolt (vi snackar dock boendelösning och småsummor som eventuellt kan täcka levnadskostnader om man lever extremt sparsamt, men för att vara daminnebandy på denna nivå är det ju fantastiskt), men det är alltså inte hela sanningen. Tillvaron kan vara ganska tråkig också, åtminstone för mig innan jag nu fått, om än tillfälliga, rutiner. Min mamma som känner mig bättre än jag känner mig själv visste säkerligen redan att jag skulle bli uttråkad av att inte ha några konkreta aktiviteter dagtid, men det är ju ganska bra att att faktiskt inse det själv.

Efter att ha läst det här inlägget verkar det kanske som att jag inte alls trivs. Så är inte fallet. Jag trivs, får bo i en underbar miljö, lära mig ett nytt språk och träffa nya människor. Faktum är att jag trodde att jag skulle ha mer hemlängtan än jag har. Jag har hört många som gråter sig igenom den första tiden av sin utlandsvistelse, men det har inte varit en tillstymmelse till det för mig (det trodde jag i och för sig inte heller med tanke på att jag är mindre blödig än en sten). Men dock inser jag hur extremt mycket jag uppskattar min familj, mina vänner och min vardag hemma i Linköping – att bo utomlands är ett ypperligt tillfälle att få sådana insikter.

Det jag vill få fram med det här långa inlägget är sammanfattningsvis att även om någonting (till exempel att vara innebandyspelare i Schweiz) låter hur coolt som helst, behöver det inte vara hela sanningen (det fick vi även uppleva när Melinda en morgon skulle ta snygga bilder på frukosten och både gröt och kaffe hann kallna innan vi åt – så perfekt är det att vara matbloggare tydligen!). Man (det vill säga jag) kan vara uttråkad, rastlös och känna att området man bor i är för litet och ointressant hur himla häftig upplevelsen i sig kan tyckas låta. Gräset är inte grönare på andra sidan. Och det handlar inte om att jag inte trivs här. Det handlar bara om att Sverige och dess vardag är riktigt bra.