Ditten och datten från Schweizerlandet

Buongiorno i miei amici!

Här kommer ett inlägg med lite gott och blandat i form av tankar, åsikter och händelser från Europas kanske mest centralt belägna land.

LEVNADSKOSTNADER

Att leva i Schweiz kostar. Till en början var jag positivt överraskad över prisnivån, eftersom jag hade förväntat mig überhöga priser baserat på det jag hört från min omgivning. Det som är billigare än i Sverige är alkohol, såväl i butik som på restaurang. Livsmedelsaffärernas prisnivåer är överlag ganska jämförbara med de svenska. Sedan blir det större skillnader. (Observera att 1 CHF= 8,8 SEK.) Att åka tåg en distans som med bil tar cirka fyrtio minuter, kostar närmare 30 franc tur och retur. Ett gymkort kan kosta 120 franc – i månaden. Det absolut billigaste jag kunnat hitta är ett för 700 franc per år – men då var tolv månader det enda teckningsalternativet. Går man in på Zara och köper en kjol för 39 franc så kostar den 299 kr hemma i Sverige. Samma sak gäller på exempelvis H&M och IKEA. Allt är lite dyrare. Dyrast är dock restaurangmat, i synnerhet luncher eftersom vi svenskar är vana vid luncherbjudanden. För ett par veckor sedan betalade jag drygt 20 franc för en lunch som jag var lika hungrig efter att ha ätit upp som jag var när jag kom dit, haha.

Å andra sidan så tjänar folk även riktigt bra. Lärarlönerna är dubbelt så höga som i Sverige, exempelvis. Många som bor i norra Italien jobbar i Lugano – vilket måste vara ett väldigt vinnande koncept med tanke på att de får höga löner men har lägre levnadskostnader i hemlandet. En stor nackdel är dock köerna de tvingas sitta i varje morgon – för att komma fram till sitt jobb i Luganotrakten innan klockan nio, måste de som bor 20 kilometer söderut åka klockan sju. Helt sjukt.

Angående livsmedelsinköp är det många som åker över till Italien och storhandlar eftersom det är billigare. Det finns dock samtidigt många som inte vill göra det, utan handlar istället i Schweiz för att stödja landets affärer.

DISTANSERNA

Hemma i Linköping har jag alltid tyckt att det är jobbigt att ha träning i Ekholmsskolan för att det är så långt bort. Transporten dit tar cirka 20 minuter med bil. 20 minuter här i Ticino är nära. I dagsläget finns bara ett damlag i hela Ticino, vilket gör att många har långt att åka till träningarna. Här är 20 minuter till hallen inte långt. Vi har ofta samling halv åtta på kvällen, och är färdigtränade strax efter tio. Lägg på duschtid och sedan en bilfärd, och man är ofta hemma efter elva, ibland senare. För mig som än så länge inte har så många andra tider att passa är det lugnt – men om det skulle vara min vardag hemma i Sverige hade det varit värre. Att alla bekanta härmed också bor utspritt är tyvärr en nackdel, eftersom det inte går att ses lite spontant på samma sätt (med tanke på att nästan alla kvällar och hela helgerna går åt till innebandy, samt att folk jobbar på dagarna så hade det ju inte blivit några spontanträffar ändå, haha).

KOMPISAR TROTS SPRÅKBARRIÄR

Jag tycker verkligen om hela laget, men en av de som jag har extra roligt med är en tjej från juniorlaget född år 00 – som inte pratar engelska. Och jag pratar inte så mycket italienska precis. Låter lovande, huh? Visserligen är hennes bästa kompis en av de bästa engelsktalarna som vi stött på här nere, vilket betyder att hon kan översätta en del. Men det intressanta här är hur mycket kroppsspråk, skratt och att vara lyhörd och hjälpsam när jag ska prata italienska gör för kommunikationen mellan människor.

 

VÄRLDEN ÄR LITEN

Igår mötte vi ett lag från Zürich, som också har två svenska spelare. Melinda och jag pratade med dem efter matchen, och hur sjukt är inte detta: en av tjejerna är född 1994 och kommer från Skellefteå. Min pappa är från Skellefteå och med tanke på hur mycket vi har besökt den norrländska släkten genom åren känns detta som min andra hemstad. On top of this, är en av mina kusiner född 1994, precis som den här tjejen. Världen är liten ibland.

VINO ROSSO, OR WAIT… WHAT?

Gissa vem som blev matchens lirare i söndags?! Moi! Jag ska erkänna att jag aldrig har fått den benämningen förut, så det var roligt. Dock upplever jag att jag har spelat matcher när jag har förtjänat det mer än jag gjorde igår. Men gissa vad priset var! Vino rosso – rött vin. Från Mendrisio, staden där laget har sitt ursprung, producerat 2013. Det hade då aldrig hänt i Sverige. Som en i laget sa med glimten i ögat – kanske gjordes matchens lirare-urvalet genom att bedöma vem som såg mest sugen ut på vin… Nu är frågan bara när den ska korkas upp – med Arvid och Melinda i de varsina vinglas som vi köpte under en vinkväll i just Mendrisio för några veckor sedan, eller om jag ska nappa på Johannas erbjudande om att dricka det i hennes nya vinglas hemma i Linköping. Hm, decisions, decisions…

2016-09-26 13-20-07

UPDATE: Jag glömde en väldigt viktig rubrik…

ÖPPETTIDERNA

Sveriges öppettider är episka. Det är de inte i Schweiz. Mataffärer som stänger klockan elva på kvällen är ett minne blott. Här får man kämpa hårt om man ska hitta en affär som har öppet längre än till halv sju. Dessutom är ALLT stängt på söndagar – mataffärer såväl som H&M och IKEA. Galet. När jag kommer hem till Sverige ska jag gå till Ica sent och njuta av den friheten, som för oss svenskar känns så självklar.

Språklig förvirring

Ibland uppstår språkliga förvirringar. Vi har alla läst roliga exempel på särskrivning inom det svenska språket (jag var frestad att särskriva ordet särskrivning, men nej, som den grammatikkonstapel jag är kan jag inte göra det ens på skoj. Det är inget roligt skämt). Här kommer några händelser från Schweiz där språkbarriären varit upphovet till förvirringen.

1. Hemma i Svearike är det klassiskt att på innebandyplanen säga ”synd” om någon missar mål, slår en felpassning eller släpper in ett mål. Jag kände att jag var tvungen att lära mig motsvarande ord på italienska, så jag frågade och fick förklarat för mig att man säger peccato. Vad bra, nu kunde jag det! Några minuter senare släppte mitt lag in ett mål, och jag tänkte använda min nya ordkunskap. ”Pescato”, sa jag till målvakten, som tittade konstigt på mig. Jag upprepade. När hon fortfarande inte förstod och frågade i vilket sammanhang jag menade, började jag ana att jag kanske inte sagt helt rätt. Nix. Ordet pescato som jag sagt, betyder nämligen att någon har fiskat. När jag istället sa peccato klarnade det hela. En bokstav hit eller dit kan med andra ord göra ganska stor skillnad för dess innerbörd. Äsch, kanske ska börja ropa ut ”du har fiskat!” istället när något på planen inte blir som man tänkt sig.

2. Det här är dock inte det enda exemplet på ordförvirring. Vi var ett gäng i laget som åt middag, och efter detta klappade sig en av lagkompisarna på magen och ville säga att hon älskade sitt fett. Denna tjej pratar förutom italienska även tyska och engelska, och här uppstår det roliga. Fett heter på tyska dick. Vilket alltså resulterade i att hon ordagrant sa ”I love my dick!”. Oh yes, I’m sure you do.

3. Och här kommer språkförvirring nummer tre! Efter avslutad match tackar man motståndarlaget, som ni säkert vet. Vi är det enda italienskschweiziska laget i serien, resten är från de tyska delarna. Snacka om att jag undrat varför alla schweizertyskar har sagt ”merci” när vi skakat hand efter matcherna. Tror de att vi är från den franska delen av landet? Är de så nonchalanta att de inte ens vet var laget de möter kommer ifrån? Det är allmänt känt att Ticino är lillebror bland kantonerna och lite allmänt utanför, men ändock. Är det ett sätt att slippa att välja mellan att säga tyska danke och italienska grazie? Jag vet nu att inget av ovanstående alternativ är korrekt. Ordet merci uttalat med tysk accent (med andra ord grovt och inte alls lika fint och elegant som det franska uttalet av ordet) är ett sätt att säga tack på schweizertyska. Det förklarade en del. Ett bra exempel på att de olika delarna av Schweiz är influerade av varandra trots de språkliga olikheterna.

Matchdags!

Om någon timme beger vi oss återigen mot den tyska delen av landet – närmare bestämt Altdorf för att möta laget Uri. Spännande, spännande! Även denna helg vankas dubbelmatcher, och imorgon tar vi oss an Riders på hemmaplan i Mendrisio.

Och här kommer en bild på mig från förra söndagens match mot Basel. Ni måste ju få se våra matchkläder, liksom. Och såhär glad ser jag förresten inte alltid ut – bilden är dagen vid matchens line-up innan start. No worries. Kanske skulle vara något att prova dock? Springa runt och skratta och le hela tiden. Skulle definitivt förvirra motståndarna.

FB_IMG_1474321576130
Foto: Christian Benso

Kollade förresten min bloggstatistik nyss och höll på att få chocken. Jag har trott att det bara är min familj och typ en kompis som kommer ihåg att gå in och läsa, men enligt de diagrammen har jag i snitt 100 unika läsare om dagen. Var kommer alla dessa ifrån? Var kommer NI ifrån? Jag har då ingen aning. Kanske saknar min lillebror mig så mycket att han var tvungen att skaffa sig ett nytt intresse för att få tiden att gå snabbare, och bestämde sig för att lära sig hur man hackar servrar och därmed fejkar besöksstatistik. Annars vet jag faktiskt inte.

Ciao!

San Salvatore

Något man tydligen ”måste” göra om man besöker Lugano, är att ta sig upp till det karakteristiska berget San Salvatore och dess 360-gradersvy. För den late går det att transportera sig med linabana, och för den som är sugen på en promenad (eller helt enkelt är ekonomiskt lagd?) funkar det precis lika bra att avverka höjdmetrarna till fots. Berget är 912 meter högt, men den lilla hiken innebar bara en trehundrameters stegring för oss då vi parkerade bilarna på 600 meters höjd.

För ja, det är klart att vi skulle upp på San Salvatore! Frågan var inte om, utan när. I torsdags var det dags.

Stigen upp var en väg genom skog, och förutom den konstanta lutningen påminde det mig en hel del om våra svenska miljöer. Träd, grönt, och på ett fåtal ställen små öppna fält (lutande dock, förstås). Utsikten från toppen däremot, var något helt annat. Vilka vyer! Det här var en disig och molnig dag, jag kan tänka mig att det är ännu mer magiskt när det är klarblå himmel.

2016-09-22 15-17-35 2016-09-22 15-54-55 2016-09-22 15-59-40 2016-09-22 16-05-07 2016-09-22 16-04-36 2016-09-22 16-15-41 2016-09-22 16-05-44

Hur vackert det än är, så börjar jag vänja mig vid bergen. Även om de ställen jag lägger upp bilder på på bloggen har olika karaktärsdrag, påminner de om varandra. Vågar jag säga att jag börjar tröttna på att fota bergsvyer? Inte riktigt än förstås. Men hörni, Sverige är väldigt vackert det också. Jorden är för häftig.

Det bästa jag har tagit med mig till Schweiz är förresten min ryggsäck (min och min, egentligen är det min pappas som sedan min brorsa snodde och efter det råkades övertas av nästa barn i familjen…) – det var ett riktigt genidrag att packa ner den. Måste ju lägga kamera och vattenflaska i något, liksom! (Och alla andra miljoner grejer som jag alltid ska ta med mig eftersom ”det ju faktiskt kan behövas”.)

Valle Verzasca

I tisdags damp det ner ett meddelande i en av mina WhatsApp-chattar: ”Vill ni svenskar hitta på något i eftermiddag?” Två i laget var lediga och sugna på att visa oss runt. Melinda hade tyvärr barnvaktsjobb, men jag som inte hade något annat för mig tog istället med Giorgios fru Petra på utflykten.

Vi satte oss på ett tåg norrut mot Locarno och blev därefter upplockade av lagkompisarna. Sedan bar det av uppför – mot Valle Verzasca.

Har ni sett Bondfilmen GoldenEye med Pierce Brosnan? Hur som helst rekommenderar jag er att kolla på det här klippet. Vi befann oss nämligen där scenen i klippet spelades in. Mäktigt. Tyvärr har inte min kamera samma vidvinkel som de lyckats uppnå i filmen, men jag ska ändå visa er lite bilder på denna coola damm.

Enligt våra schweiziska vänner är det tjockt med folk när det är högsäsong inom turismen – en lyx med att bo nära turistattraktioner är definitivt att kunna besöka platserna när det är lite mer folktomt.

2016-09-20 15-35-46 2016-09-20 15-37-49 2016-09-20 15-39-02 2016-09-20 15-39-40

När vi förundrats tillräckligt över denna mäktiga plats begav vi oss längre upp längs floden för att kolla in ett annat populärt ställe: en magisk plats vid en romersk bro. Vattnet var det klaraste jag någonsin sett, klipporna oerhört vackra och vattnet iskallt. Jag hade inga badkläder och tiden på dygnet gjorde att platsen låg i skugga – men en stekhet dag måste det vara helt fantastiskt att ta ett dopp eller två.

2016-09-20 16-20-22 2016-09-20 16-14-38 2016-09-20 16-09-27 2016-09-20 16-25-51

Det var allt för nu!

Le due prime partite – Le due prime vittorie

Den här helgen har innebandysäsongen rivstartat. Det började i fredags med att vi begav oss mot Bronschhofen, en liten by i nordöstra Schweiz, där en cupmatch väntade. Det var den första matchen med laget, och krasst sett den första matchen för mig på två och ett halvt år, efter ett års skadefrånvaro och ett års division 1-spelande som mestadels bestod av bänksittande. Men faktum var att när det väl var dags för matchstart kändes det inte alls så konstigt, trots min långa matchfrånvaro. Bara väldigt kul.

Hur gick matchen? Vinst, och vi är vidare i Schweiziska cupen! Jag lyckades även göra ett mål – och som tränare Nisse sa mäts visserligen inte prestation i antal mål gjorda, men det där målet gjorde ta mig tusan upplevelsen ännu bättre.

Förutom att spela match fick Melinda, Arvid och jag även se tyska delen av Schweiz för första gången. Det är fascinerande hur omgivningarna ändras när man passerar gränsen. Från att ha haft en italiensk touch såg allt istället tyskt ut. Tysk stil på husen, tyska skyltar, samt kulligt med böljande gräsmattor och åkrar snarare än höga berg med massiv skog som i Ticino.

2016-09-16 17-09-03 2016-09-16 17-07-44 2016-09-16 17-06-05Att ta bilder genom bussfönstret var en utmaning – men efter lite redigering kan även de mest tveksamma av foton se bra ut.

Mindre än ett dygn senare var det dags för nästa match – seriepremiär i NLB, vilket är näst högsta ligan i Schweiz dit laget kvalade sig upp förra säsongen. Basel stod för motståndet. Och guess what – även här blev det vinst! Vårt försvarsspel var inte det bästa, men tack vare många mål gjorda lyckades vi trots det vinna.

Och det var så galet kul. Jag inser nu när jag är igång och spelar igen hur mycket jag har saknat innebandyn. Jag vågar knappt skriva det – men jag kände inte av knäet överhuvudtaget, och det är jag så enormt tacksam för. En månad av innebandytränande och knäet verkar ha vant sig vid belastningen. Det känns helt fantastiskt.

Kvällen avslutades på en restaurang i byn Riva San Vitale, där jag åt en av de godaste pastarätter jag någonsin ätit: pasta med saffran, örter, räkor och grönsaker.

Vi hörs!

Il primo testo in italiano

PER I MIEI AMICI SVEDESE // TILL MINA SVENSKA VÄNNER:
Jag är inte så bra på italienska som det kanske verkar om man läser nedanstående text. Jag har använt mig av såväl ordbok som verbkonjugator för att försäkra mig om att det jag skriver ska vara så rätt som möjligt. Men en sak är säker – jag är bättre än jag var igår, och definitivt bättre än för fyra veckor sedan!

Buongiorno,

Oggi scrivo il mio primo testo in italiano su questo blog. Si, corso uso un dizionario frequentemente e probabilmente faccio molto errori, ma alhora – devo cominciare in qualche posto. Inoltre, questa è una buona maniere per imparare. Scusi i miei amici svedese per non potete leggere questo testo, per fortuna potete leggere i altri testi. Per i miei amici svizzeri – infine potete leggere! (Ma prometto il miei testo svedesi sono migliori e più divertenti 😉 )

In ogni modo, sento molto bello potere scrivere in italiano. Mi rendo conto è un vantaggio che già parlo francese, anche se ci sono molte differenze tra le due lingue. Inoltre, ho paura che distruggerò la mia francese, ma spero lo funzionerà. Scoprirete!

Precisamente quattro settimane fa, siamo arrivati in Svizzera. Domani, giochiamo la nostra prima partita dell’unihockey. Andremo alla parte tedesca della Svizzera, a Bronschhofen. Sarà divertente, e sono gasata!

Alhora, scoprirete se capito questo testo in italiano domani se lo leggo… 😉

Ci vediamo!

 

Un buon weekend

Vilken helg vi haft!

På lördagen klev vi upp tidigt för att bege oss på utflykt. Vi gav oss av mot nordvästra Ticino, till ett ställe som heter Val Bavona, där familjen till en i laget har alpstuga. Wow, what a beautiful place. Återigen förundrades jag över att jag faktiskt bor i detta vackra land just nu. Bergen är helt magiska, stugorna likaså. Gamla, gjorda i sten, mysigt små och alptypiskt inredda.

När vi hade beundrat det vackra huset ett tag gick vi på en mini-hike till ett känt vattenfall i närheten. I den tillhörande floden tog vi svenskar oss ett dopp, i det förmodligen kallaste vatten jag någonsin badat. Uppskattningsvis var det runt tio grader, men tack vare värmen i luften var det ett grymt härligt bad. Kristallklart alpvatten, minst sagt.

Vi begav oss tillbaka till stugan för grillning och framåt tidig kväll var vi tvungna att bege oss mot Chiasso för att ”jobba” på ett event. But first – let me show you some pictures.

2016-09-10 10-31-34
Den fina alpstugan.2016-09-10 10-58-56
Hur vackert?2016-09-10 11-18-26
Vattenfallet.2016-09-10 11-30-28
Strax bakom kameran ligger platsen där vi tog oss ett alpdopp.2016-09-10 12-21-18
Power.2016-09-10 12-28-49
Också ganska fint, om jag får säga det själv.2016-09-10 12-24-08
Lördagens gäng.

Väl tillbaka i Chiasso skulle vi jobba på ett event – alla restauranger och barer i centrum hade hyrt in band för att underhålla sina gäster med levande musik – och vår uppgift var att stå vid en av entréerna till den avspärrade stadskärnan och ta betalt. Många medarbetare innebar dock att allas arbetskraft inte gick att utnyttja till fullo (med andra ord fanns det inga arbetsuppgifter kvar till oss), men kvällen blev ett jättebra tillfälle för oss att träffa folk. Höjdpunkten var dock när en kvinna som vi pratat med på gymmet ropade ”Ciao, Melinda e Michaela!”. Med henne hade vi haft vår första riktiga konversation på italienska i omklädningsrummet ett par dagar tidigare, och nu kom hon alltså ihåg våra namn och kom dessutom fram och hälsade. Skulle det hänt i Sverige? Skulle inte tro det…

På söndagen blev det däremot jobb hela dagen på ett event som heter Sportissima. Olika sporter samlades i stadskärnan för att främja idrottandet och locka till sig fler utövare, och vi var alltså där för att representera innebandy. En grym dag i anseendet att vi fick träffa mycket folk och öva på vår italienska. För tre veckor sedan kunde jag ingenting, och nu kunde jag i en del fall göra mig förstådd, även om det var fåordigt och med korta, stapplande meningar med många felsägningar. Men äsch! Det tar sig.

Även om jag ännu inte har ett permanent boende känner jag mig mer och mer som hemma, förmodligen tack vare att vi de senaste dagarna träffat fler människor och börjar lära känna lagkompisarna bättre och bättre. Jag längtar dock efter att få ett ställe att kalla för hem under de närmsta månaderna, samt att komma in i rutiner vad gäller jobb. Nu känns det åtminstone som att det närmar sig!

Ikväll ska vi spela träningsmatch mot ett U21-pojklag. Bäst att förbereda sig på att få springa, med tanke på att killar i den åldern brukar vara galet snabbfotade och tekniska. Imorgon kväll ska Melinda och jag prova på… Trumvirvel… Pole dancing! Återstår att se om vi kommer se ut som två felplacerade idioter eller två proffsiga strippor… (Tror snarare på det första alternativet.) Jag lovar inga bildbevis.

På fredag spelar vi förresten vår första riktiga match. En cupmatch mot Bronschofen som äger rum i den tysktalande delen av landet. Tydligen ska vi vara det bättre laget och det blir som en uppvärmning inför det som komma skall – dagen därpå är det nämligen äntligen dags för seriepremiär, mot Basel på hemmaplan. Spännande, spännande!

Ci vediamo!

 

Tre settimane

Vid den här tiden för tre veckor sedan satt jag i bilen påväg mot Skavsta. Så här länge har jag aldrig varit hemifrån, än mindre varit utan min familj. Jag måste säga att jag har mindre hemlängtan än jag hade förväntat mig. Kanske beror det på att jag är så mentalt inställd på att jag kommer vara här länge, att jag blir väl omhändertagen eller att jag helt enkelt har blivit mer vuxen.

Tre veckor är i alla fall tillräckligt lång tid för att de föreslagna inläggen som dyker upp på Facebook inte längre ska vara svenska. Nu är den reklam som dyker upp skriven på tyska, franska eller italienska. Skulle också kunna bero på att alla mina nya Facebookvänner är från just Schweiz, och att reklamurvalet sker därigenom. Hur som helst, cool känsla!

Så, vad har hänt sedan sist? Vi kör en liten sammanfattning!

Lördagen spenderades tillsammans med laget. Det började på eftermiddagen med en lagaktivitet i Mendrisio, där vi delades in i lag och fick ett papper med uppgifter som skulle genomföras. Vi skulle till exempel ta en kreativ lagbild, samt fotograferas med herrlagets finländska spelare Ossi. I två timmar flängde vi runt, och Team Michaela vann till slut med en ytterst liten marginal.

IMG-20160903-WA0041
Bild med Finlands-Ossi.IMG-20160903-WA0071
”Ta kort på en kändis”, they said. Viking Arvid Arvidlandsson blev vårt bidrag (yes, vi fick poäng!).IMG-20160903-WA0100
En kreativ gruppbild.IMG-20160903-WA0015
Ännu en kreativ gruppbild.

Efter lagaktiviteten bar det av uppför Mendrisios backar, till en slags mingelkväll. Ett gulligt restaurangområde var inhägnat och vid olika stånd såldes vin, mat och öl. Väldigt trevlig kväll. Dessutom drack jag min första öl någonsin. Ja, det är sant – jag tycker inte att det är gott och väljer därför alltid vin istället. Kvällen till ära kände jag dock att jag var tvungen att ge det ett helt glas chans, i synnerhet med tanke på att en lagtradition är att ta ”una birra” i bussen påväg hem från bortamatcher. Men öl, det är inte min grej. Jag plågade mig igenom hela glaset men har svårt att förstå varför drycken är så omtyckt. Återstår att se om jag lär mig dricka det under resans gång, men i dagsläget ser det mörkt ut på den fronten.

Vi chillade oss igenom söndagen, precis som resten av befolkningen här verkar göra. Det är så dött här under veckans sista dag. Alla affärer är stängda – inklusive mataffärer, och människorna verkar inte vilja visa sig ute. Lite skillnad mot Sveriges kundvänliga öppettider.

DSC_0004
Promenad uppför berget (eller ja, kullen) vid Chiasso.

På tisdagen hade vi vår första språklektion. Finally! Efter lite egna hemstudier har jag nu börjat prata, om än mycket stapplande och fåordigt, lite italienska. Det jag kan och förstår är inte några kunskaper att skryta om, men det är definitivt mer än jag kunde för tre veckor sedan.

Under onsdagskvällen spelade vi match mot Mendrisios herrlag, och gjorde en klart godkänd insats. Efter ett års skadefrånvaro (och ytterligare ett års frekvent bänksittande på matcher) behöver jag jobba på mina tekniska förmågor, men konditions- och styrkemässigt kändes det bra.

Idag har jag, Giorgio och hans fru Petra varit ute på en cykeltur. Bra mycket lugnare än förra veckans bergsetapp, men fortfarande väldigt vackert och extremt härligt. Jag slogs återigen av tanken ”shit, tänk att jag bor i det här landet nu” när vi cyklade igenom de gulliga byarna och såg ut över Luganosjön och de kringliggande bergen.

2016-09-08 11-31-42 2016-09-08 11-32-06
Inte riktigt lika många höjdmeter idag…

Vi hörs, ciao!

Andare in bicicletta

Torsdagen den första september gjorde jag något coolt. Häftigt. Ballt. Fränt. Trendigt. Jobbigt.

Ja, ja, hur som helst. Jag cyklade. So what? Det gör väl alla, många dagligen. Ja, det stämmer. Men det är skillnad på cykling och cykling, har jag insett.

Giorgio frågade om jag ville hänga med honom och hans kompis ut på en cykeltur upp på ett berg. Jag behövde inte fundera ens en sekund, eftersom en äkta alpcykling stod på listan över saker jag vill göra under min Schweizvistelse. Jag fick låna hans fru Petras cykel och cykelkläder, och halv nio på morgonen var vi redo att ge oss iväg.

Jag var förväntansfull, tyckte det skulle bli oerhört spännande och var förberedd på att det skulle bli jobbigt. Jag hade dock aldrig gjort något liknande och visste egentligen inte hur fysiskt påfrestande det skulle vara. Det jag däremot visste var att mina ben är starka efter alla rehabpass och allt Slakabackscyklande hemma i Linköping (två gånger har jag cyklat om elcyklar i uppförsbacke – det ni. Och ja, jag skryter om det.) De små sluttningarna i Linköping är dock inget emot vad detta var.

Från vår utgångspunkt Sorengo låg vårt mål 25 kilometer bort, 1600 meter över havet. Under två och en halv mil hade vi därmed en stegring på 1300 höjdmeter att se fram emot. Uppförsbackarna startade direkt, men varvades till en början även med platt mark och nedförsbackar. Giorgio sa efter ett tag att jag cyklade bra, men ”vi får se om du tar slut innan vi kommer upp”.

Backarna fortsatte. Vi passerade vackra byar, och för varje höjdmeter blev utsikten maffigare. Efter cirka tre hundra höjdmeter gjorda tog vi en paus, och trots att benen redan jobbat hårt hade vi alltså tusen kvar. Vatten halsades, och sedan på’t igen.

Det tog cirka tre och en halv timme för oss att nå toppen. Det var jobbigt. När backarna var som brantast var det en glädje bara att känna att lutningen lättade något. Det är ett långt malande för musklerna med branta uppförsbackar i två och en halv mil, minst sagt aerob träning. Men jag älskade det. Kanske är jag påverkad av att cykling är trendigt, kanske inte. Men det var bland det häftigaste jag har gjort. Den fysiska ansträngningen, den makalösa utsikten (höll på att skriva makabra men insåg att det inte var det ord jag hade i åtanke) och belöningen i form av stoltheten som kommer när toppen nås. Det kan verka galet att välja cykel som transportmedel när man kan ta bilen nio tiondelar av färden för att sedan promenera sista biten och ändå få samma utsikt, men jag kan lova att upplevelsen blir långt ifrån densamma. För trots att benmusklerna gjorde ont njöt jag i stort sett hela tiden. ”Det här är livet”, var en återkommande tanke, som dock även försvann titt som tätt när det hade varit lite för brant, lite för länge…

Samtidigt var det bra att jag inte hade någon närmare uppfattning om hur långt och högt vi skulle cykla. Jag visste distanserna, men inte i relation till något annat. Det var skönt att bara mala på, kroppen klarar mer än man tror. Om jag hade vetat hur långa, många och branta uppförsbackar det rörde sig om hade det varit värre för psyket.

Giorgio var imponerad av min cykling och styrka, och det var himla roligt att höra. Jag vet inte riktigt vad han hade förväntat sig när han frågade om jag ville hänga med – kanske hoppades han på ett nej för att slippa dras med en svagare länk som de skulle bli tvungna att vänta in, haha. Men icket! Tänk att bli berömd av en erfaren schweizisk hoppycyklist för sin cykling – det ni! Kanske att jag har lite alpblod i mig.

Hur var kroppen dagen efter? Jag förväntade mig grov träningsverk men kände i princip ingenting. Eventuellt lite ont i rumpan efter allt sadelsittande, men mycket värre än så var det inte.

Jag hoppas att det blir mer bergscyklande under min tid här. Kanske borde byta sport? Skämt åsido. Men det här – det var kul.

2016-09-01 11-18-01
Sista pausen innan vi nådde vårt mål. Shaky legs, oh yes.2016-09-01 11-53-12
Feeling on top on the top! (Höhöhö) 2016-09-01 11-53-52 (1)
Vackert.2016-09-01 11-55-13
Cykeln som (i samarbete med viss benansträngning) tog mig till toppen.2016-09-01 12-03-05
Lättad och påväg nedåt. Låg för övrigt konstant på handbromsen för att inte få för hög fart. För en stackars ovan svenska gick det lite för fort annars. 2016-09-01 12-20-58 (1) 2016-09-01 12-21-25 (1)
Där nere har vi Lugano!2016-09-01 12-21-41 (1)