Att lära sig ett nytt språk

Jag älskar språk. Jag älskar logiken, den strukturerade grammatiken som går att nöta in i skallen (nåväl, visst känns det ofta som att undantagen är fler än reglerna… Men ni fattar vad jag menar), men i synnerhet älskar jag kontakten man kan få med människor från andra länder.

Ett av de största målen jag har för min Schweizervistelse är att lära mig italienska. I dagsläget kan jag inte mycket. För två veckor sedan kunde jag i stort sett ingenting, förutom att jag behärskade trevlighetsfraserna och kunde beställa in mat på restaurang. Nu kan jag åtminstone de innebandyrelaterade orden så pass bra att jag kan använda dem på planen utan att behöva tänka efter alltför mycket, och det är väldigt positivt med tanke på att det underlättar samarbetet oss spelare emellan.

Samtidigt som jag är förväntansfull inför att lära mig italienska, känner jag också en viss hopplöshet. Det svenska språket behärskar jag till hundra procent – jag har långt ifrån ett fulländat ordförråd med tanke på mina resultat på högskoleprovets verbala delar, men i grammatik, meningsbyggnad och stavning är det långt ifrån alla som slår mig. Sedan tänker jag på engelskan – ett språk som jag känner mig helt bekväm med, men som saknar den där modersmålsnivån. Efter det kommer franskan. Engelskan omringas vi av konstant, medan jag endast kommit i kontakt med detta latinska språk under fransklektioner och semestrar. Jag har läst franska sedan jag gick i sexan, och året efter tredje ring läste jag kurser vid universitetet för att hålla uppe kunskaperna. Åtta år har det alltså tagit mig att komma upp till den nivå jag är på idag. Så, vilken nivå är jag på? Jag för konversationer utan minsta bekymmer, jag kan alltid uttrycka det jag vill ha sagt (om än inte på det sätt jag skulle gjort på svenska), orden kommer per automatik och jag tror att jag pratar ganska grammatiskt korrekt. Å andra sidan är ordförrådet oerhört långt ifrån komplett, jag håller mig till oftast till några enkla, men korrekt utförda, grammatikformer och om ett gäng ungdomar pratar snabbt har jag svårt att hänga med. Det här har alltså tagit åtta år att bygga upp.

Visserligen har jag aldrig bott i Frankrike under en längre period, det är en viktig parameter. En vecka hos en familj i Landerneau i trean på gymnasiet är nog det som har betytt mest för min förmåga att tala språket. På så sätt borde det inte vara en omöjlighet att lära sig italienska på sju månader på plats i ett italiensktalande område. Även om jag har lärt mig en del ord sen jag kom hit, har jag så långt kvar till den nivå jag är på med franskan. Klart att det inte är ett dugg konstigt, jag anlände ju nyss, men ändock. Mais c’est la vie.

Jag hoppas få börja plugga italienska ordentligt med lärare inom en vecka. Jag tror att utvecklingen kommer gå snabbare med en stabil grund, för att kunna skilja ut fragment ur meningar. I dagsläget är allt bara en oas av konstiga ord.

Jag ser fram emot att kunna bilda italienska meningar, att kunna förstå vad min omgivning pratar om och att kunna kalla mig fyrspråkig. But I better be patient.

När jag tänker efter skulle jag väldigt gärna vilja lära mig tyska också. Det får bli ett annat år.

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Att lära sig ett nytt språk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>