Ett år sedan

I am warning you, long text coming up. Nej, ni behöver verkligen inte läsa den, jag skrev den endast i själviskt syfte för att jag hade lust att sammanfatta mitt skadeår såhär i efterhand.

Datumet 24 augusti har etsat sig fast i min skalle. För exakt ett år sedan var jag grymt förväntansfull inför en höst som skulle bestå av jobb på NCC dagtid, medan all övrig tid skulle spenderas på fotboll, innebandy, golf och löpning. Jag skulle äntligen kunna spendera all min fritid åt idrottande, utan att känna stress över att inte ha tid på grund av plugget. Ja, det var vad jag trodde. Det här varade inte ens en dag.

Jag började jobba på NCC måndag den 24 augusti 2015, och samma kväll stod det träning på schemat. Jag minns att jag velade mellan att träna innebandy, fotboll eller att inte träna alls, då jag ändå kände mig aningen krasslig, men valde att åka och spela fotboll. Det var en väldigt bra träning, med LFC:s målvakt som målvaktstränare för oss goalkeepers. Det blev en hel del målvaktsslängningar, som alltid, men vid en av dessa, som också skulle bli den sista, känner jag hur någonting knäpper till inne i knäet. Shit. Det gjorde inte speciellt ont, men jag kände att nåt gick sönder där inne. Det var en känsla jag inte upplevt förut. Jag gick genast av planen, och dagen därpå ringde jag en sjukgymnast.

Av sjukgymnasten fick jag några rörlighetsövningar som jag genast började göra, men varken hon eller ortopeden som också checkade läget trodde att det rörde sig om något allvarligare än en ledbandsskada. På fredagen samma vecka satt jag på golvet och rörde benet fram och tillbaka från böjt till sträckt läge, och i det böjda läget uppstår helt plötsligt en enorm smärta. Jag kan inte längre böja på knäet, det gör fruktansvärt ont. Jag kan knappt ta mig upp till soffan, men med mammas hjälp tar jag mig till bilen och vi ger oss av mot akuten. Åh, vilken härlig natt… Det var stadsfest i Linköping samma helg, och det skulle resultera i en hel natts väntande. Drogade tjejer, nedslagna killar och andra fulla människor gick före i kön. Gång på gång. Efter många smärtstillande fick jag till slut fick träffa en allmänläkare, vars bedömning också var att det inte rörde sig om något allvarligt. Hon skickade dock en remiss till en ortoped på sjukhuset, dit jag skulle få komma om någon månad.

Så länge satte jag igång med rehabträning, det gjorde ont och knäet var svullet. När jag sedan fick komma till ortopeden sa han – den femte kunniga i ordningen – att det nog inte rörde sig om något allvarligt. Om det inte blev bättre inom några veckor skulle jag höra av mig igen.

Det blev inte bättre. Jag läste mycket på nätet och diagnostiserade i princip mig själv med att jag hade en skadad menisk, men efter att så många utbildade sagt att skadan inte borde handla om något allvarligt trodde jag till slut på dem. Om det handlade om en meniskskada skulle man dessutom först vänta och se om den läkte av sig självt. Efter mycket tjat fick jag en tid till magnetröntgen, och när resultatet kom visade det sig – tadaaaa – att japp, det var en ganska grov skada på menisken.

Så, operation. Jag hade äntligen blivit så smärtfri att jag kunde gå utan att ha jätteont. Jag kunde cykla, gå ut och dansa och gå en liten promenad. Att opereras betydde att börja om på noll. Den sjunde december var det dags. Jag blev nedsövd – alltså wow, får ni chansen borde ni prova. Jag, som ändå alltid sover riktigt bra, har aldrig sovit SÅ bra i hela mitt liv. När jag vaknade var det mindre roligt. Aj, aj, aj. Där kom smärtan i vänster knä, och jag ville helst bara få lite narkos till, det var ju så najs. Jag låg på uppvaket i några timmar, sen kom ortopeden som opererat och berättade om ingreppet. Han hade gjort en menisksutur (sytt ihop det trasiga), och nu var det bara att hoppas på att det skulle läka. Eftersom menisker i stort sett saknar blodförsörjning och skadan var relativt djup, hade ”chansen att läkandeprocessen lyckas varit större om man opererat direkt”. Med andra ord råder det delade meningar inom vården – en del vill helst inte att patienter ska opereras alls eftersom ett knäingrepp resulterar i ökad risk för artros, medan andra vill operera så snabbt som möjligt för att rädda det som räddas kan.

Jag gråter nästan aldrig. De enda gånger jag kan minnas att jag gråtit i offentligheten (småbarnsålder borträknat) är när en mor- eller farförälder har gått bort – samt när jag fick ovanstående besked på uppvaket efter operationen. Smärtan var enorm och jag minns att det första jag tänkte när jag vaknade var ”shit, jag har en lång väg tillbaka till idrotten”. Att dessutom få höra att menisken kanske inte skulle läka, att man borde ha opererat tidigare, att jag inte hade en aning om hur det skulle gå med mitt framtida idrottande – det som alltid har definierat mig som person – att jag i princip befann mig i någon slags chock och det kändes som att mitt liv var slut, ja, det blev helt enkelt för mycket för en tjej som inte heller fått äta på en hel dag.

Tre månader senare satte jag igång med rehaben på riktigt, och till en början kunde jag knappt göra ett utfallssteg. Dels var jag svag (omkretsen på det skadade benet var väsentligt mindre än det andra), dels gjorde det väldans ont. Long way to go, oh yes. Tre gånger i veckan à cirka två timmar i ungefär fyra månader skulle det krävas för att bygga upp jämn styrka. På de månaderna kanske jag missade tre pass totalt – träningen gick före det mesta just för att det var så oerhört viktigt för mig att komma tillbaka.

Det gångna året har varit både det bästa – och det värsta – i mitt liv. Värsta för den ständiga oro som knäskadan har orsakat, för ovissheten om hur det ska gå, för att alla planer jag hade för hösten gick totalt upp i rök. Bästa för att jag haft riktigt roliga jobb med härligare kollegor än jag någonsin kunnat föreställa mig. I synnerhet var hösten jobbig eftersom det gick bakåt snarare än framåt med knäet, samt att jag levde i ständig ovisshet om vad det handlade om för skada. Jag har nog aldrig varit så sur hemma som jag var under den perioden, stackars min familj… På jobbet var jag jätteglad, men så fort jag kom hem påmindes jag om att jag skulle varit på träning egentligen, om allt varit som det borde, och vips var det goda humöret borta.

Tre månader efter operationen blev skadelivet lite lättare. Nu var jag åtminstone påväg framåt, även om jag insåg att jag hade en lång väg kvar. Mitt liv bestod av att cykla till mitt älskade jobb som lärarvikarie på Klara Grundskola, cykla till gymmet, träna samma benövningar som alla andra pass, cykla hem. Nåväl, visst var det mycket andra aktiviteter också, men själva träningen var väldigt inrutad. I samma veva fick jag förfrågan om att åka till Schweiz och spela innebandy – och det gjorde att jag fick ett tydligt mål att jobba mot. När jag fick frågan hade jag ännu inte genomfört mitt första rehabpass, innebandyspel var oerhört långt borta, men ju fler träningspass jag genomförde, desto mer realistisk kändes tanken på att åka och spela.

För någon vecka sedan läste jag igenom mina journaler från ortopedbesök och operationer. En obehaglig känsla i stil med illamående vällde över mig, just eftersom jag nog aldrig har mått så dåligt över något som oron över mitt knä.

Hur går det nu då? Känslan när jag för första gången fick springa igen efter operationen var oslagbar. Skadan har påverkat min syn på träning. När jag stod där på löpbandet och tog mina första löpsteg tänkte jag att jag aldrig mer skulle tänka att något i träningssammanhang var ”jobbigt” på så sätt att jag inte har lust att göra det. Under de månader jag inte kunde idrotta var det ju det jag längtade till, det jobbiga. Exempelvis var intervaller något jag förut kände olust inför, trots min kärlek till löpning. Idag tänker jag att visst, det är jobbigt, men det är bra mycket bättre än alternativet – att inte kunna göra det alls. Idag känner jag istället ett stort sug och glädje när intervaller nämns, hur dumt det än kan låta i en del öron.

Jag är inte helt bra i mitt knä än. Än är det inte som förut. Springa går jättebra, men jag skulle inte våga spela fotboll då jag är rädd för att skjuta med vänstern. Jag hoppas och önskar innerligt att det kommer med tiden dock. Vad gör jag i Schweiz då, kan man fråga sig. Innebandy funkar faktiskt också, trots snabba vändningar. Igår, dagen efter träning, hade jag lite ont, men det kanske jag helt enkelt får räkna med till en början, så länge det inte hindrar mitt spel. Jag åkte till Schweiz för jag tror att det ska hålla.

Även om jag inte är där än, så önskar jag så att jag i framtiden kommer kunna ”leva som förut” (om man ska överdriva). Nu är jag tillräckligt bra för att spela innebandy, springa och allt det där, men i tankarna finns ändå ibland en oro för att jag ska få ont, för att det inte ska hålla, eller för att få artros när jag blir äldre. Jag vill kunna spela fotboll, åka skidor och göra allt annat kul utan problem också, som det var förut.

Texten kanske låter negativt skriven, men det är för att det blir så påtagligt medan jag sitter och recappar hela skadan. Samtidigt är jag positiv inför framtiden.

Come on knee, let’s cooperate you and me, let’s do this.

 

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Ett år sedan

  1. Hej
    Kul att följa ditt äventyr!
    Så härligt att du kommit igen efter skadan. Och som jag känner igen mig… Trodde faktiskt aldrig jag skulle springa igen och jag har dessutom fått artros. Men jösses, ikväll sprang jag backintervaller i Åbysäcken!!! Jag som inte kan springa eller ens trodde att jag tyckte det var kul!
    Man kan ha lite ont efter träningen, det är ingen fara. Bara det inte blir svullet igen, då får du ta det lite lugnt.
    Lycka till nu, ser fram emot att följa dina äventyr.
    Kram
    Marie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>