Att lära sig ett nytt språk

Jag älskar språk. Jag älskar logiken, den strukturerade grammatiken som går att nöta in i skallen (nåväl, visst känns det ofta som att undantagen är fler än reglerna… Men ni fattar vad jag menar), men i synnerhet älskar jag kontakten man kan få med människor från andra länder.

Ett av de största målen jag har för min Schweizervistelse är att lära mig italienska. I dagsläget kan jag inte mycket. För två veckor sedan kunde jag i stort sett ingenting, förutom att jag behärskade trevlighetsfraserna och kunde beställa in mat på restaurang. Nu kan jag åtminstone de innebandyrelaterade orden så pass bra att jag kan använda dem på planen utan att behöva tänka efter alltför mycket, och det är väldigt positivt med tanke på att det underlättar samarbetet oss spelare emellan.

Samtidigt som jag är förväntansfull inför att lära mig italienska, känner jag också en viss hopplöshet. Det svenska språket behärskar jag till hundra procent – jag har långt ifrån ett fulländat ordförråd med tanke på mina resultat på högskoleprovets verbala delar, men i grammatik, meningsbyggnad och stavning är det långt ifrån alla som slår mig. Sedan tänker jag på engelskan – ett språk som jag känner mig helt bekväm med, men som saknar den där modersmålsnivån. Efter det kommer franskan. Engelskan omringas vi av konstant, medan jag endast kommit i kontakt med detta latinska språk under fransklektioner och semestrar. Jag har läst franska sedan jag gick i sexan, och året efter tredje ring läste jag kurser vid universitetet för att hålla uppe kunskaperna. Åtta år har det alltså tagit mig att komma upp till den nivå jag är på idag. Så, vilken nivå är jag på? Jag för konversationer utan minsta bekymmer, jag kan alltid uttrycka det jag vill ha sagt (om än inte på det sätt jag skulle gjort på svenska), orden kommer per automatik och jag tror att jag pratar ganska grammatiskt korrekt. Å andra sidan är ordförrådet oerhört långt ifrån komplett, jag håller mig till oftast till några enkla, men korrekt utförda, grammatikformer och om ett gäng ungdomar pratar snabbt har jag svårt att hänga med. Det här har alltså tagit åtta år att bygga upp.

Visserligen har jag aldrig bott i Frankrike under en längre period, det är en viktig parameter. En vecka hos en familj i Landerneau i trean på gymnasiet är nog det som har betytt mest för min förmåga att tala språket. På så sätt borde det inte vara en omöjlighet att lära sig italienska på sju månader på plats i ett italiensktalande område. Även om jag har lärt mig en del ord sen jag kom hit, har jag så långt kvar till den nivå jag är på med franskan. Klart att det inte är ett dugg konstigt, jag anlände ju nyss, men ändock. Mais c’est la vie.

Jag hoppas få börja plugga italienska ordentligt med lärare inom en vecka. Jag tror att utvecklingen kommer gå snabbare med en stabil grund, för att kunna skilja ut fragment ur meningar. I dagsläget är allt bara en oas av konstiga ord.

Jag ser fram emot att kunna bilda italienska meningar, att kunna förstå vad min omgivning pratar om och att kunna kalla mig fyrspråkig. But I better be patient.

När jag tänker efter skulle jag väldigt gärna vilja lära mig tyska också. Det får bli ett annat år.

Klätter, klätter på väggen där, säg vem som rastlösast i landet är…

Ciao!

Innan jag skriver något annat – jag har ju inte tipsat om Melindas schweizerblogg än! Inte att förglömma. Checka in http://nouw.com/melindabergstrand så kan jag lova er att ni får förstklassig engelska och grymma bilder serverat. Klick, klick på länken, you won’t regret it.

Nu är det söndag kväll, och ytterligare några dagar har passerat. Det är nästan en vecka sedan jag skrev mitt senaste inlägg, bortsett från knästoryn. Dags för en liten recap med andra ord!

Tisdagskvällen var vi på hockey, Lugano HC mot finska Tappara i en cupmatch. Det blev förlust med 3-1 för Ticinolaget efter två kraftlösa sistaperioder. Lagets klack hängde dock inte läpp för det (bortsett från att enormt buande uppstod när domaren gjorde tveksamma domslut), utan hejade konstant från matchens början till dess slut. Inte för en sekund var de tysta, och jag var glad att jag alltid har ett par öronproppar i väskan.

2016-08-23 20-41-55
Lugano – Tappara.

Onsdagen traskade jag runt själv i Lugano. Gick i lite affärer, satt och chillade på en bänk och strosade längs vattnet. Att strosa på vackra platser, som jag älskar det. På kvällen var det dags för innebandyträning – eller rättare sagt klubb- och skoprovning. Klubborna fick vi förvånande nog redan idag, söndag – våra tränare hade inte blivit förvånade om de kommit lagom till jul. Återförsäljaren är dock stationerad i den tyska delen av Schweiz, och det förklarar klubbornas snabba framkomst. Ordnung und Richtung! Nya löpar- och innebandyskor är också påväg, men den återförsäljaren hör hemma i Ticino och när de grejerna anländer återstår att se.

Torsdagen spenderade jag i Chiasso med Melinda och Arvid innan det var träningsdags, och det är här inläggets rubrik börjar få (eller kanske redan hade fått?) sitt ursprung. Jag hatar att inte ha inplanerade och vettiga saker att göra, speciellt när jag inte vet hur länge det kommer pågå. Herregud, jag får uppleva ett helt nytt land och har varit i landet en och en halv vecka, inte borde jag redan klättra på väggarna. Men alla har vi våra mindre bra sidor (tänkte skriva dåliga eftersom det framkallar en stress hos mig, men å andra sidan resulterar det också i att jag faktiskt gör saker).

Men jag måste helt enkelt chilla lite and be patient. På fredagen gav jag mig ut på stan för att kolla upp språkkurser och gymmöjligheter på egen hand, men eftersom föreningen är på gång att fixa dessa grejer och några av medarbetarna kommer hem från sina semestrar först imorgon, får jag helt enkelt försöka släppa min rastlöshet och vänta ut dem.

Fredagskvällen blev en tacokväll! Tänka sig, varit borta från Sverige i en vecka och redan var det dags. Melinda och Arvid hade lyckats hitta tacokryddor (yes, det smakade som hemma!) och på den vägen var det. Planen var att även se film mot kvällen, men tröttheten tog över handen och det blev läggdags istället. Börjar vi bli gamla?

Lördagen fortsatte i svenskt tema. Gissa vart vi åkte… IKEA! Som att komma hem – produkternas namn är de ursprungliga från Svealand. Medan Melinda och Arvid shoppade loss till sin lägenhet (Melinda dock besviken över att Arvid inte tillät henne att köpa de inte fullt nödvändiga inredningsprylar hon ville, ha med motiveringen att de ju faktiskt bara ska bo här till april) fylldes min shoppingkasse med endast fyra prylar, eftersom jag ännu inte vet var jag ska bo: en matlåda, pennor, skoblock och knäckebröd.

Efter IKEA-vistelsen åt vi supergod lasangelunch hos Battainis, och sedan begav sig jag, Melinda och Arvid in till Lugano för att gå i affärer. Vår plan var att efter middagen (återigen hos Battainis) gå ut till någon pub, men here we go again – vi var för trötta och orkade helt enkelt inte. Att sova kändes mer lockande, och jag ställer mig återigen frågan om vi börjar bli gamla… Med tanke på att jag dock inte lämnat tonåren än borde det ju inte vara någon fara.

2016-08-27 15-53-31
Melinda och Arvid presenterar… Lugano.
2016-08-27 15-53-43 2016-08-27 15-54-00
”Åh, kan ni ta en bild på mig också?” Arvid: ”Javisst!”2016-08-27 15-54-42 2016-08-27 15-54-56
Okej då, det blev två ordentliga bilder också. Ordnung und Richtung!2016-08-24 16-36-51
En av många fina byggnader.2016-08-24 16-30-08 2016-08-24 15-22-33
Nice view!

Söndagen har spenderats vid ett bad vid Locarnosjön med delar av laget. Det blev dock mer kubb och sällskapsspel än bad, för tyvärr var vattnet smutsigt. Botten var som de norrländska träsken (sånt är jag ju van vid!) men inte heller vattnet var särskilt fräscht. Kanske var det just den här badplatsen, annars föredrar jag Lugano Lake. Utsikten var dock magnifik, som alltid här.

Nu är jag trött och ska lägga mig och sova. Imorgon ska jag ägna en stor del av dagen åt att plugga italienska. Alberto (tränare Giorgios pappa) sa nämligen att han bara tänker prata italienska med mig framöver. Jag insåg att jag knappt kommer kunna svara på tilltal i dagsläget – men sa att jag i slutet av veckan ska prata italienska med honom. För att uppfylla mitt löfte ska jag nöta presensformen av verben essere, avare, fare och andare imorgon.

Det var allt för nu! Ciao ragazzi.

Ett år sedan

I am warning you, long text coming up. Nej, ni behöver verkligen inte läsa den, jag skrev den endast i själviskt syfte för att jag hade lust att sammanfatta mitt skadeår såhär i efterhand.

Datumet 24 augusti har etsat sig fast i min skalle. För exakt ett år sedan var jag grymt förväntansfull inför en höst som skulle bestå av jobb på NCC dagtid, medan all övrig tid skulle spenderas på fotboll, innebandy, golf och löpning. Jag skulle äntligen kunna spendera all min fritid åt idrottande, utan att känna stress över att inte ha tid på grund av plugget. Ja, det var vad jag trodde. Det här varade inte ens en dag.

Jag började jobba på NCC måndag den 24 augusti 2015, och samma kväll stod det träning på schemat. Jag minns att jag velade mellan att träna innebandy, fotboll eller att inte träna alls, då jag ändå kände mig aningen krasslig, men valde att åka och spela fotboll. Det var en väldigt bra träning, med LFC:s målvakt som målvaktstränare för oss goalkeepers. Det blev en hel del målvaktsslängningar, som alltid, men vid en av dessa, som också skulle bli den sista, känner jag hur någonting knäpper till inne i knäet. Shit. Det gjorde inte speciellt ont, men jag kände att nåt gick sönder där inne. Det var en känsla jag inte upplevt förut. Jag gick genast av planen, och dagen därpå ringde jag en sjukgymnast.

Av sjukgymnasten fick jag några rörlighetsövningar som jag genast började göra, men varken hon eller ortopeden som också checkade läget trodde att det rörde sig om något allvarligare än en ledbandsskada. På fredagen samma vecka satt jag på golvet och rörde benet fram och tillbaka från böjt till sträckt läge, och i det böjda läget uppstår helt plötsligt en enorm smärta. Jag kan inte längre böja på knäet, det gör fruktansvärt ont. Jag kan knappt ta mig upp till soffan, men med mammas hjälp tar jag mig till bilen och vi ger oss av mot akuten. Åh, vilken härlig natt… Det var stadsfest i Linköping samma helg, och det skulle resultera i en hel natts väntande. Drogade tjejer, nedslagna killar och andra fulla människor gick före i kön. Gång på gång. Efter många smärtstillande fick jag till slut fick träffa en allmänläkare, vars bedömning också var att det inte rörde sig om något allvarligt. Hon skickade dock en remiss till en ortoped på sjukhuset, dit jag skulle få komma om någon månad.

Så länge satte jag igång med rehabträning, det gjorde ont och knäet var svullet. När jag sedan fick komma till ortopeden sa han – den femte kunniga i ordningen – att det nog inte rörde sig om något allvarligt. Om det inte blev bättre inom några veckor skulle jag höra av mig igen.

Det blev inte bättre. Jag läste mycket på nätet och diagnostiserade i princip mig själv med att jag hade en skadad menisk, men efter att så många utbildade sagt att skadan inte borde handla om något allvarligt trodde jag till slut på dem. Om det handlade om en meniskskada skulle man dessutom först vänta och se om den läkte av sig självt. Efter mycket tjat fick jag en tid till magnetröntgen, och när resultatet kom visade det sig – tadaaaa – att japp, det var en ganska grov skada på menisken.

Så, operation. Jag hade äntligen blivit så smärtfri att jag kunde gå utan att ha jätteont. Jag kunde cykla, gå ut och dansa och gå en liten promenad. Att opereras betydde att börja om på noll. Den sjunde december var det dags. Jag blev nedsövd – alltså wow, får ni chansen borde ni prova. Jag, som ändå alltid sover riktigt bra, har aldrig sovit SÅ bra i hela mitt liv. När jag vaknade var det mindre roligt. Aj, aj, aj. Där kom smärtan i vänster knä, och jag ville helst bara få lite narkos till, det var ju så najs. Jag låg på uppvaket i några timmar, sen kom ortopeden som opererat och berättade om ingreppet. Han hade gjort en menisksutur (sytt ihop det trasiga), och nu var det bara att hoppas på att det skulle läka. Eftersom menisker i stort sett saknar blodförsörjning och skadan var relativt djup, hade ”chansen att läkandeprocessen lyckas varit större om man opererat direkt”. Med andra ord råder det delade meningar inom vården – en del vill helst inte att patienter ska opereras alls eftersom ett knäingrepp resulterar i ökad risk för artros, medan andra vill operera så snabbt som möjligt för att rädda det som räddas kan.

Jag gråter nästan aldrig. De enda gånger jag kan minnas att jag gråtit i offentligheten (småbarnsålder borträknat) är när en mor- eller farförälder har gått bort – samt när jag fick ovanstående besked på uppvaket efter operationen. Smärtan var enorm och jag minns att det första jag tänkte när jag vaknade var ”shit, jag har en lång väg tillbaka till idrotten”. Att dessutom få höra att menisken kanske inte skulle läka, att man borde ha opererat tidigare, att jag inte hade en aning om hur det skulle gå med mitt framtida idrottande – det som alltid har definierat mig som person – att jag i princip befann mig i någon slags chock och det kändes som att mitt liv var slut, ja, det blev helt enkelt för mycket för en tjej som inte heller fått äta på en hel dag.

Tre månader senare satte jag igång med rehaben på riktigt, och till en början kunde jag knappt göra ett utfallssteg. Dels var jag svag (omkretsen på det skadade benet var väsentligt mindre än det andra), dels gjorde det väldans ont. Long way to go, oh yes. Tre gånger i veckan à cirka två timmar i ungefär fyra månader skulle det krävas för att bygga upp jämn styrka. På de månaderna kanske jag missade tre pass totalt – träningen gick före det mesta just för att det var så oerhört viktigt för mig att komma tillbaka.

Det gångna året har varit både det bästa – och det värsta – i mitt liv. Värsta för den ständiga oro som knäskadan har orsakat, för ovissheten om hur det ska gå, för att alla planer jag hade för hösten gick totalt upp i rök. Bästa för att jag haft riktigt roliga jobb med härligare kollegor än jag någonsin kunnat föreställa mig. I synnerhet var hösten jobbig eftersom det gick bakåt snarare än framåt med knäet, samt att jag levde i ständig ovisshet om vad det handlade om för skada. Jag har nog aldrig varit så sur hemma som jag var under den perioden, stackars min familj… På jobbet var jag jätteglad, men så fort jag kom hem påmindes jag om att jag skulle varit på träning egentligen, om allt varit som det borde, och vips var det goda humöret borta.

Tre månader efter operationen blev skadelivet lite lättare. Nu var jag åtminstone påväg framåt, även om jag insåg att jag hade en lång väg kvar. Mitt liv bestod av att cykla till mitt älskade jobb som lärarvikarie på Klara Grundskola, cykla till gymmet, träna samma benövningar som alla andra pass, cykla hem. Nåväl, visst var det mycket andra aktiviteter också, men själva träningen var väldigt inrutad. I samma veva fick jag förfrågan om att åka till Schweiz och spela innebandy – och det gjorde att jag fick ett tydligt mål att jobba mot. När jag fick frågan hade jag ännu inte genomfört mitt första rehabpass, innebandyspel var oerhört långt borta, men ju fler träningspass jag genomförde, desto mer realistisk kändes tanken på att åka och spela.

För någon vecka sedan läste jag igenom mina journaler från ortopedbesök och operationer. En obehaglig känsla i stil med illamående vällde över mig, just eftersom jag nog aldrig har mått så dåligt över något som oron över mitt knä.

Hur går det nu då? Känslan när jag för första gången fick springa igen efter operationen var oslagbar. Skadan har påverkat min syn på träning. När jag stod där på löpbandet och tog mina första löpsteg tänkte jag att jag aldrig mer skulle tänka att något i träningssammanhang var ”jobbigt” på så sätt att jag inte har lust att göra det. Under de månader jag inte kunde idrotta var det ju det jag längtade till, det jobbiga. Exempelvis var intervaller något jag förut kände olust inför, trots min kärlek till löpning. Idag tänker jag att visst, det är jobbigt, men det är bra mycket bättre än alternativet – att inte kunna göra det alls. Idag känner jag istället ett stort sug och glädje när intervaller nämns, hur dumt det än kan låta i en del öron.

Jag är inte helt bra i mitt knä än. Än är det inte som förut. Springa går jättebra, men jag skulle inte våga spela fotboll då jag är rädd för att skjuta med vänstern. Jag hoppas och önskar innerligt att det kommer med tiden dock. Vad gör jag i Schweiz då, kan man fråga sig. Innebandy funkar faktiskt också, trots snabba vändningar. Igår, dagen efter träning, hade jag lite ont, men det kanske jag helt enkelt får räkna med till en början, så länge det inte hindrar mitt spel. Jag åkte till Schweiz för jag tror att det ska hålla.

Även om jag inte är där än, så önskar jag så att jag i framtiden kommer kunna ”leva som förut” (om man ska överdriva). Nu är jag tillräckligt bra för att spela innebandy, springa och allt det där, men i tankarna finns ändå ibland en oro för att jag ska få ont, för att det inte ska hålla, eller för att få artros när jag blir äldre. Jag vill kunna spela fotboll, åka skidor och göra allt annat kul utan problem också, som det var förut.

Texten kanske låter negativt skriven, men det är för att det blir så påtagligt medan jag sitter och recappar hela skadan. Samtidigt är jag positiv inför framtiden.

Come on knee, let’s cooperate you and me, let’s do this.

 

Vackra Lugano

Buonasera!

Efter två hektiska dagar är vi nu inne på vår andra lugnare dag. Igår blev det en promenad genom vackra Lugano, ta en titt på bilderna nedan så förstår ni vad jag menar. Sorengo, kommunen där jag för tillfället bor, ligger på gångavstånd till Lugano, så om jag känner att mitt shoppingbegär behöver stillas finns bland annat Gucci och Louis Vitton nära till hands. Bra om man inte vet vad man ska spendera sina pengar på, liksom… På söndagar är dock allt stängt (inklusive mataffärerna!), så därför kunde jag dock inte inhandla något från de ovan nämnda, mycket prisvärda, affärerna. Rackarns bananer. Får bli en annan dag… 2016-08-21 17-22-492016-08-21 17-22-34LA RAGAZZA HAR PÅ SIG MARINBLÅTT!!!!!!! HERREGUD!!!!!!! Jag förstår att ni är chockade.2016-08-21 17-11-12 2016-08-21 17-11-01
En tunnel i Lugano vars väggar var täckta med dagstidningar.

Idag har jag spenderat dagen i Chiasso tillsammans med Melindetta och Arvido i deras lägenhet. Vi har hunnit med en lite utmanade ”vandring” uppför en schweizisk kulle (med svensk definition var det dock mer än så), samt en promenad genom byns lilla centrum. Värmen är dock påtaglig, efter vårt spatserande krävs nu lite vila och häng i lägenheten. Ikväll är det dags för den andra innebandyträningen, och om ett dygn kommer vi troligen att gå på hockeymatch när Lugano spelar.

Ciao, ci vediamo!

Alpstuga, första innebandyträningen och vino bianco

Ciao,

Jag är nu inne på mitt tredje dygn i Schweiz, men det känns som att vi har varit här i minst en vecka med tanke på hur mycket vi har hunnit med. Fredagen inleddes med en promenad in the neighborhoods i Sorengo (kommun som gränsar till Lugano) där jag för tillfället bor hemma hos tränare Giorgio och hans familj. En minst sagt backig promenad. Det man här kallar för kulle kan jämföras med Omberg hemma i Östergötland.

2016-08-19 10-56-59
Vad är väl en promenad i Sorengo?

2016-08-19 11-14-50
Schweizernötterna Michaletta, Melindetta e Arvido.

2016-08-19 15-53-31
En liten backe.

Sedan bar det av norrut, mot familjen Battainis alpstuga, 1200 meter över havet. Om mina förväntningar om en alpstuga besannades? OH YES. Oherhört gulligt, och fantastisk vacker utsikt. I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva.

2016-08-19 19-03-01
Il alpstugo. 
2016-08-19 18-57-19
Utsikten från il alpstugo. Det var omöjligt att fånga på bild – det var till och med maffigare IRL!
2016-08-19 20-40-00
Nämen titta, hästar.
2016-08-20 14-18-31
Kanske skulle sälja den här bilden till Fiat så att de kan använda den som reklam.

Dagen därpå, efter övernattning i stugan, kom vänner till familjen på besök – lärarkollegor till familjen. Klockan tolv var det dags för en typsik ticinesisk pranzo (lunch). Vin, grillat och grönsaker i olika slags vinäger och oljor. Ingen av gästerna pratade engelska, men guess what? Ils parlaient francais! Som hittat. Att kunna franska här är med andra ord en stor fördel, eftersom många har väldigt bristande engelskkunskaper men istället pratar franska på minst samma nivå som vi svenskar pratar engelska. Vid middagen i alpstugan kvällen innan tänkte jag fascinerat på hur det växlades mellan fyra olika språk samtidigt – svenska mellan oss svenskar, engelska mellan oss svenskar och Giorgios mamma, franska mellan mig och Giorgios pappa och italienska inom familjen Battaini.

Efter vistelsen i alpstugan begav vi oss söderut mot Mendrisio för att för första gången träffa laget och träna innebandy. Vi skulle även fotograferas klockan halv fem. När tror ni att den började? Framåt kvart i sex. ”Välkommen till Ticiono”, var tränare Nisses kommentar till det. Vi hann i alla fall med en kortare träning efter det, och innebandymässigt gick det riktigt bra. Snacket på planen var lite svårare – rop på svenska kommer som per automatik, så det blev en blandning mellan svenska, engelska och den lilla italienska jag kan.

När träningen nådde sitt slut bar det av till en typiskt ticinesisk restaurang, och det blev middag i form av grillat, potatis och – såklart – vino bianco. Majoriteten drack dock öl, det är tydligen populärt efter träning och match här. Hur som helst – laget! – wow, min spontana känsla är ”vilket härligt gäng!”. Vi blev väldigt väl omhändertagna och hade en himla trevlig kväll. Än så länge känns det toppen, med andra ord.

Än så länge känner jag ingen hemlängtan – allt är nytt och spännande, omgivningarna vackra, folk grymt trevliga och jag känner mig väldigt välkommen. Skulle tro att min familj saknar mig mer än jag saknar dem just nu 😉

Kommande vecka väntar träningar, hockeytittande i Lugano och en föreningsfest.

Det var allt för nu. Ciao!

2016-08-19 15-26-42   
I paret Bergstrand-Wahlqvist har man aningens annorlunda prioriteringar gällande packning. Vad sägs om Arvids muggsamling, den orangea figuren och Melindas LP-spelare?

 

DAG 1 – Anländandet

Buonasera,

Klockan är två på natten, dags att sova men jag kände att jag kan offra en kvarts sömn för att skriva ett inlägg. Ylva, om du läser detta vill jag bara påpeka att jag leder i antal inlägg nu, trots ditt ettåriga försprång… Bäst att sätta igång hörru!

Nu har vi alltså anlänt. Det är VARMT. Det har inte hänt många gånger i livet (ens någonsin?) att svetten har runnit både i ansiktet, i ryggen och på magen utan att jag har tränat. Men idag var dagen. Outfit: Jeans, t-shirt, kofta, hatt i något varmt material. Väder: 28 grader och hög luftfuktighet. Lägg till en tjugokilosväska på ryggen, en femkiloshandväska på ena axeln och en tjugotvåkilos rullväska i andra handen. Resultatet: en tjej som känt sig fräschare. Jag börjar tvivla på beslutet att ha packat med kängor, överdragsbyxor och en varmare höstjacka… Min spontana känsla är att jag måste gå till H&M och köpa fler toppar så att jag slipper tvätta svettiga kläder stup i kvarten…

Nog om värmen. Melinda, jag och Arvid flög till Bergamo, och har därmed hunnit uppleva en gnutta av både Italien och Schweiz. Ticino (italiensktalande delen av Schweiz) ska vara likt Italien på många sätt, exempelvis vad gäller matkultur och förmåga att ”ta det piano”. Bestämmer man träff klockan två blir det snarare halv fyra. Vad gäller miljön påminner det mycket om Italien – men det är renare, fräschare och mer ordning. Tänk er en stad i Italien och gör en grundlig renovering av allt – där har ni min uppfattning om Ticino (baserat på en bilfärd i mörker…).

Vi har blivit väldigt väl omhändertagna och det känns riktigt bra, men jag har nog inte riktigt fattat att det är här jag ska spendera mina fyra kommande månader.

Nu är det läggdags. Buonanotte!

So, it’s getting time for…

…take-off!

Hej alla glada!

Yes, ni läste rätt. Om mindre än en vecka lämnar jag Sverige för att bege mig mot ett annat neutralt land, nämligen Switzerlandet i mitten av vårt Europa. Jag kan ännu inte uttala ordet ”Schweiz” ordentligt, men det är ändå en petitess jämfört med att min kunskapsnivå i italienska i princip sträcker sig till ”posso avere il conto, per favore?” (”skulle jag kunna få notan, tack?”). Jag kommer nämligen befinna mig i den italienskspråkiga delen av landet.

Varför just Schweiz av alla länder? För ett halvår sedan fick jag en förfrågan om att spela innebandy för ett lag i den lilla staden Mendrisio. Då hade jag för mindre än tre månader sedan fått min menisk sydd efter en knäskada i augusti, och inte ens börjat rehabträna. Omkretsen på det skadade vänsterknäet var väsentligt mindre än högerknäets – jag hade tappat mycket muskelmassa – och när jag någon vecka senare genomförde mitt första rehabpass kunde jag knappt göra ett utfallssteg. Stabilt? Nix. Kändes det som att innebandyspel i Schweiz om ett halvår var rimligt? Icket. Kändes det som att jag någonsin skulle kunna springa igen? Well, knappt. Men desto stabilare har det blivit efter ett otaligt antal enbensböj, benpressar och skridskohopp. Summa sumaris – det har varit hundratio procent värt det, för nu är jag redo för innebandyspel, och ja, det blir i Schweiz. Wow!

Min mamma sa till mig, ”Micha, ska du inte starta en blogg och skriva när du är där?”. Jag ska erkänna att tanken hade slagit mig redan innan hon fällde kommentaren, och lite sugen var jag allt. Om det är något jag har lärt mig under mina snart 20 levnadsår så är det att mamma alltid har rätt (någon som förstår vad jag menar? Tänkte väl det), så jag kände att jag borde göra slag i saken. Sagt och gjort – here it is. Mamma, this blog is for you. Skoja. Den här bloggen är för att jag ska kunna skryta om mitt perfekta liv. Skoja igen. Den är för att vänner och familj ska kunna läsa om min vistelse, samt för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa i efterhand.

Jag vet i dagsläget inte hur mycket jag kommer att ha tid/ork/lust att skriva – men jag ska försöka göra slag i saken och uppdatera så mycket som möjligt. Standard mig om det skulle bli en gång i månaden istället för en gång om dagen dock, men jag ska göra ett tappert försök. ”Det är ju bara att skriva något lite snabbt”, tänkte jag först, men efter att snart ha slutfört mitt första inlägg inser jag att så inte är fallet. Vem som helst kan ju läsa texterna, så lite kvalité måste det ju vara 😉

Då så, mina vänner, välkomna till min blogg!