Il tempo è quasi passato…

Nu var det minst sagt länge sedan jag skrev. Köpte en dagbok till mig själv i julklapp och det har slutat med att jag faktiskt har lyckats komma igång med dagboksskrivande, vilket dock har gjort att bloggen har blivit lidande. Dock har jag inte fått alltför många klagomål hemma från Sverige, så jag antar att mina mest trogna läsare antingen har gett upp vid det här laget eller helt enkelt redan hade kommit av sig i läsandet.

Wow, vad mycket som har hunnit hända sedan sist, på de två månader som har gått sedan mitt senaste inlägg. Jag har varit i Bern med Melinda och Malin, en svensk tjej som bor i Zürich som vi träffade när vi möttes på innebandyplanen. Väldigt härlig helg, trots det faktum att vi nog hade förväntat oss mer av Schweiz huvudstad. Det kändes som en liten mysig småstad, så åk inte dit om ni vill till en levande storstad.

2017-01-28 12-36-49 2017-01-28 12-56-20 2017-01-28 13-01-57 2017-01-29 13-03-52 2017-01-29 15-44-40Bildbomb från Bern. En vacker stad i en väldigt grå färgskala.

Jag har varit i en by i Italien som heter Celano, 20 mil öster om Rom, för att jobba som funktionär på damernas VM-kval i innebandy. 20 matcher i sekretariatet på fem dagar, det ni. Nu anser jag mig själv vara professionell tidsstannare. Det må låta mastigt men det här var ärligt talat en av de roligaste veckorna i mitt liv. Jag träffade så oerhört mycket trevliga människor från ett antal olika länder. Efter den här veckan ville jag inget hellre än att flytta till Italien.

Ett par veckor senare kom familjen ner och vi begav oss av till Cervinia i Italien för en dryg veckas fantastisk skidåkning. Vi har nog aldrig haft sådan tur med vädret. Inte mycket lössnö, men istället många soltimmar. Mitt knä höll vilket jag är oerhört tacksam för. Det var helt underbart att kunna stå på skidorna igen efter att förra året inte kunnat på grund av meniskoperationen.

Väl hemma i Lugano efter skidresan var det dags för karnevalfestande – en tradition som är oerhört stark i Ticino och som mina lagkompisar har pratat om sedan anländandes i augusti. Alla är utklädda, fulla och glada, typ. På dagarna är det korteger med musik och på kvällarna är det fest för fulla muggar. Förväntningarna var skyhöga, men de motsvarades med god marginal. Lördagskvällen kvalar lätt in på listan över mitt livs bästa utekvällar.

2017-03-12 12-18-20 Karnevalkortege!2017-02-25 22-32-04Jag och Melle innan lördagkvällenss karnevalfirande i Bellinzona.

Innebandyn då? Serien tog för oss slut redan 19 februari, då vi åkte ut i första play off-omgången mot enligt mig seriens bästa lag. Mitt lag var i år nykomlingar i NLB och med tanke på att målet var att hålla sig kvar i serien var vi nöjda med både prestation och resultat. Och ska jag vara ärlig (det vill jag ju vara) var det skönt att innebandyn tog slut veckan innan karnevalen drog igång på riktigt så jag kunde släppa loss med gott samvete, utan att behöva tänka på att behöva prestera på nästa match.

2017-02-19 18-46-01Laget efter sista matchen spelad.

Vår svenska tränare Nisse åkte hem till Sverige i stort sett direkt efter att serien tagit slut, likaså Melinda då hon hittat ett riktigt drömjobb. Jag hann knappt reagera på att de skulle åka förrän de hade gett sig iväg, och i till en början kändes det lite tomt och konstigt. Shit, är det över nu? Jag hade dock fortfarande en matchdag kvar med U21-laget att se fram emot i början av mars, och kände därför att mitt äventyr inte var slut än. Sedan sjätte mars är dock innebandysäsongen helt över, men ärligt talat har det inte alls känts tomt och tragiskt sedan dess. Tvärtom. Livet är så kul! Att kunna göra andra saker på helgerna än att spela två matcher har sina fördelar, speciellt när vädret har varit så underbart som det har varit. Det faktum att jag vet att jag inom en snar framtid kommer bege mig hemåt Sverige gör att jag verkligen försöker njuta av varenda sekund här. Jag går till gymmet, går orimligt många promenader, har gjort dagsutflykter med min Nya Zeeländska kompis Abbey, har gått på hockeymatcher då Lugano spelat kvartsfinal och nu gått vidare till semi (jag är frälst i HC Lugano nu. Världens bästa fans. Möter Lugano någon gång Linköping hejar jag på Lugano istället för min hemstad), har haft en utekväll, har ätit middag med laget, har cyklat, har bestigit berg helt spontant, har hjälpt de urgulliga damerna i Sorengo (kommunen där jag bor) att baka söta ravioli till en fest som var i söndags… Många roliga små grejer och jag försöker att uppskatta varje minut som är kvar.

2017-03-13 17-18-16En dag i vackra med lilla Locarno.

Jag trivs verkligen bra i Ticino och jag känner mig som hemma. I fredags åkte jag själv för att kolla på en innebandymatch utan att bestämma träff med någon, för jag vet att jag kommer träffa många jag känner där. Det är en grymt cool känsla, att känna sig som en del av lokalbefolkningen. Vissa dagar vill jag aldrig lämna den här vackra kantonen, och jag kan känna att jag skulle kunna leva mitt liv här. Med ett ”vanligt” jobb och egen lägenhet i Luganoområdet vet jag att jag skulle trivas med tillvaron. Fantastiska människor, nära till såväl skidåkning i Alperna som till storstadsliv i Milano. Samtidigt vill jag hem till Sverige för att börja plugga i höst, och kanske är det därför jag trivs extra bra just nu: tiden tickar och jag måste se till att njuta av det som är kvar här. Ticino har verkligen blivit som ett andra hem, och jag vet att det kommer kännas vemodigt när jag om några veckor lämnar för att aldrig mer bo här permanent. När jag tänker på det tänker jag dock också att jag ju faktiskt har alla möjligheter att bo här någon gång igen i framtiden om jag skulle råka känna för det. Semester vet jag däremot att jag kommer återvända för.

Jag lyssnade för några dagar sedan på podcasten ”Trettio plus trevar”, där bland annat Sofi Fahrman medverkar (inte för jag är trettio plus, men den är riktigt rolig). Hon har själv bott i Schweiz, men i fransktalande Geneve, och enligt hennes upplevelse är livet i Schweiz svårt för utlänningar. Hon beskrev det som att folk blir irriterade om man inte pratar med rätt fransk dialekt, exempelvis. Jag har även en vuxen bekant som bodde i tysktalande Bern i ett par månader och inte alls tyckte att människorna var särskilt trevliga och välkomnande. Det här är väldigt långt från min egen upplevelse. Jag känner mig alltid extremt välkomnad i Ticino, nästan så pass att jag ibland kan fråga mig vad jag har gjort för att förtjäna all denna välvilja. Men jag trivs väldigt bra tillsammans med människorna här nere. Jag träffar även ofta på italienare, och om det är något folkslag som är min favorit så är det nog de, så det kan vara en bidragande faktor. Men kulturella skillnader mellan kantonerna i Schweiz finns definitivt.

På torsdag kommer mamma ner för att spendera en weekend i Rom tillsammans med mig. Vill även boka in en resa till Zürich innan det bär av hemåt. I påsk kommer jag ha flyttat hem till Sverige, men jag ska nästan bara hem och vända innan jag åker till Bad Gastein för en veckas reseledarkurs, vilket jag tror gör att det kommer kännas lättare att lämna Ticino. Sedan får vi se vad som händer!

Kram, Micha

blogstats trackingpixel

Lugano

Visst är världen extra magnifik sett från ett berg många hundra meter upp i luften, men vackert kan det även vara från markhöjd. En promenad i Lugano i något som kändes som svenskt vårväder var inte dumt.

20170125_142520 20170125_142548_HDR 20170125_150322

blogstats trackingpixel

Monte San Giorgio

Jag inser mer och mer att jag borde haft en kategori med rubriken berg här på bloggen, men inte visste jag från början hur många berg jag skulle vandra upp för…

I tisdags var det dags att bestiga Monte San Giorgio. Jag, Melinda och Petra begav oss uppåt och belönades med ännu en svindlande utsikt, och återigen förundrades jag över Ticinos skönhet.

2017-01-24 11-59-17 2017-01-24 11-59-43 2017-01-24 11-59-58 2017-01-24 12-02-15 2017-01-24 12-07-39 2017-01-24 12-09-45

blogstats trackingpixel

Monte Generoso

Jag tror att jag är förälskad. I den här naturen.

Fyrtiofem minuters bilfärd samt en och en halv timmes promenad bort finns dessa underbara utsikter, från toppen av Monte Generoso med dess 360 graders panoramavy. Man skådar såväl de schweiziska och italienska bergen, som den platta regionen vid Milano.

Vackert. No more words needed.

2017-01-17 15-31-52  2017-01-17 16-52-58 2017-01-17 16-53-04 2017-01-17 16-53-33 2017-01-17 16-53-51  2017-01-17 16-58-19

blogstats trackingpixel

C’è la neve!

Det har snöat!

I torsdags eftermiddag fick jag höra att det snöade utomhus. Jo, tjena, tänkte jag. Tji fick jag, för när jag kollade ut genom fönstret höll ett vitt täcke på att bildas på marken. Snö i Ticino! Det händer, i synnerhet var snö en självklarhet förr om åren, men förra året var femte mars den enda dagen det snöade här. Nu snöade det inte lite heller, utan det var på den nivån att när jag senare på kvällen körde till Chiasso för innebandyträning, gick det i sextio på motorvägen. Men mysigt är det! Kommande dagar har det varit sol och det känns som riktigt vårväder. Varmt i solen, smältande snö och extremt frisk luft. Om man ska tro väderprognosen blir det strålande sol kommande tio dagar, jag håller tummarna…

2017-01-13 17-34-40 2017-01-13 17-34-50 2017-01-13 17-35-32Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar ut över dessa vyer, blir lika hänförd varje gång.

blogstats trackingpixel

Sono ritornata

Efter att ha spenderat drygt två grymma veckor hemma över jul och nyår är jag nu tillbaka i Schweiz sedan onsdag kväll. Förutom att jag fick feber och influensa för första gången på säkert tio år under jul och därmed befann mig i ett något däckat tillstånd, var hemmavistelsen riktigt grym. Hann umgås mycket med både vänner och familj, och uppskattade verkligen att vara hemma. Det som slog mig när vi var påväg hem till Linköping från flyget var hur oerhört platt Sverige är. Jag har aldrig reflekterat över det och sett miljön på det sättet förut. Platt är också vackert, men miljömässigt ska jag erkänna att jag saknade de Schweiziska bergen. Sedan ska dock tilläggas att platt är praktiskt. Att transportera sig går galet mycket fortare hemma i Sverige än här. Men förutom att jag saknade bergen så är hemma grymt bra.

Tyvärr anlände snön till Linköping dagen innan jag åkte tillbaka till Schweiz, vilket betyder att jag inte direkt hann njuta av den. I Lugano finns inte tillstymmelse till snö, inte ens på de flesta omkringliggande bergen vars toppar brukar vara snöbeprydda den här tiden på året. Väderleksrapporten skvallrar dock om att det kan komma en liten mängd i veckan, vi får väl se. Just nu är det strålande sol och det är en härlig alpkänsla i luften. Kallt men väldigt friskt och med sol som värmer. Vårkänsla med svenska mått mätt! Igår var vi i den östra tysktalande delen av landet för att spela matcher med U21-laget, och där var vädret dock något helt annat. Mulet och massor med snö. Jag slutar aldrig fascineras av hur bergen kan bidra till så stora väderskillnader så pass korta avstånd emellan. När vi på hemvägen åkte igenom San Bernadio-passets långa vägtunnel lämnade vi en snöig och molnig tysk kanton för att istället anlända till ett snöfritt och soligt Ticino. Häftigt.

Helgen har varit en riktig matchhelg. På lördagen hade vi årets första match i NLB mot ett lag från Zürich, som vi lyckades vinna med 4-3. Jag var väldigt nöjd med min egen insats, kände mig väldigt stabil i spelet och gjorde inga större misstag. Långt över förväntan med tanke på att jag var skapligt orolig för formen efter julens influensa, men att vila sig i form kanske är grejen helt enkelt. På söndagen spelade vi två matcher med U21, och lyckades få tre mål gjorda, tjohej! Tror att det beror på att jag har fattat grejen nu – att ta bollen, springa och sedan skjuta är tricket i den serien. Ofta är det ingen som går på och det blir ren gata, och tiden man får till att ladda för skott är konstigt lång. Vi vann även dessa två matcher, och tre av tre vinster får räknas som en mycket väl godkänd start på 2017.

Förutom innebandy har vi även hunnit ha lagmiddag på en restaurang i Locarnoområdet. Restaurangmat må kosta i Schweiz (inte hutlösa summor för pizza och pasta men kött är dyrt), men jag är sällan så nöjd med maten som i det här landet. Rätterna är alltid vällagade och riktigt goda. Kanske beror det också på att vi hänger med lokalinvånarna och de vet vilka restauranger som är de bästa, och att vi på så sätt undviker bottennappen i restaurangjungeln. Har också hunnit få några nya italienska bekantskaper, och italienarna kan vara den trevligaste nationaliteten jag vet. De är oerhört öppna och lätta att prata med, kanske i synnerhet nu när jag kan prata italienska med dem.

Idag har jag varit ute och promenerat, gick bland annat upp till kyrkan på berget ovanför där jag bor och blev helt hänförd av den fina utsikten. Hur kan världen vara så vacker? Senaste gången jag var däruppe var med Giorgio, Melinda och Arvid dagen efter att vi anlänt till Schweiz i augusti för snart fem månader sedan. Jag minns hur vi den gången spelade in en video och skickade till laget, där vi på italienska sa att vi just hade ”bestigit vårt första berg”. Då var det Giorgio som konstruerade meningarna och jag hade ingen aning om vad jag egentligen sa. Nu, fem månader senare, förstår jag det allra mesta och kan prata med vem som helst på språket, och när jag tänker på det fattar jag knappt hur sjutton det gick till.

Schweizeräventyret kan ta slut redan den femte mars, beroende på hur det går i play-offen. Som längst kan vi hålla på till mitten av april, men om man ska vara realist så finns det lag i serien som ska vara bättre än vi. Om det är slut redan femte mars så är det mindre än två månader kvar, och därmed är vi kanske inne på slutspurten.

20170109_100357 20170109_102917 20170109_110332
Mobilbilder från dagens vackra promenad. Känns som att jag lagt upp liknande bilder sjuttioelva gånger tidigare…

blogstats trackingpixel

Hemma eller borta?

Att bo utomlands väcker för mig en hel del reflektioner kring livet och tankar om framtiden. Var skulle jag helst vilja bo i långa loppet, exempelvis?

Det slutgiltiga svaret på den frågan är att jag nog i grund och botten vill bo i Sverige, gärna dock med chansen att resa i jobbet och kanske till och med bo utomlands någon period.

Men som sagt, att bo i ett annat land får mig att tänka. I början av min vistelse i Schweiz tyckte jag såklart att det var väldigt vackert, men samtidigt kändes Ticino ganska litet och lugnt och jag kände mig då och då lite instängd på grund av att jag helt enkelt inte har lika många kompisar här som hemma, och inte lika många aktiviteter om dagarna. Hemma går det i hundranittio knyck konstant med jobb, skola, kompisar, träning och allt vad det är. Att komma till ett nytt ställe i ett nytt land innebär att man måste ”put some effort into” sin situation om man vill att saker ska hända, för till en början är det ingen som drar i dig här och bjuder in dig till saker, för du känner helt enkelt inte så många. Eftersom vi förvisso blivit ”inkastade” i ett lag är föregående mening inte helt sann eftersom vi även i början blev medbjudna på saker där, men alla lagkompisar bor utspritt över hela Ticino och tjejerna har sina egna liv med jobb och andra aktiviteter, precis som vi har i Sverige.

Just nu trivs jag dock riktigt bra här nere, och en stor bidragande faktor är att jag pratar italienska. Ibland förstår jag själv inte hur det gick till. Efter knappt tre månader kunde jag prata med vem som helst om vad som helst och även följa med i de flesta konversationer om jag koncentrerade mig. Självklart förstår jag inte allt men jag känner alltid att jag kan hänga med och vara delaktig i konversationer, och jag känner mig aldrig som någon belastning i laget språkmässigt. Att prata invånarnas språk får mig att känna mig som hemma. När vi var på hockey senast sprang vi på lite folk som det känns självklart att stanna och prata med, och det är en cool känsla när man befinner sig någon annanstans än hemma. Visserligen var majoriteten av dessa personer lagkompisar, men även vänner till Battainis som jag bor hos, och en del människor jag har träffat har jag definitivt dem att tacka för.

Schweiz är nog det mest genuint vackra land jag någonsin besökt. Allt känns så oerhört äkta och mäktigt. Naturen är helt obeskrivligt underbar. På våra bussresor till och från matcherna i tyska delen får vi se mycket, och ibland kan jag slås av tanken att det är slöseri att bo någon annanstans än just här. Det här landet är för vackert för att lämna, i synnerhet när det som nu har varit sol konstant i två veckor och dagarna är längre än hemma i mörka Sverige.

Samtidigt gillar jag Sverige, jag gör verkligen det. Sverige är också vackert, men inte på samma maffiga sätt. Och jag älskar min familj och mina vänner därhemma. Vad jag dock också älskar är att lära mig nya språk, och i synnerhet att träffa nya människor.

Som jag nämnde innan är Ticino väldigt lugnt, vilket i början irriterade mig lite men vilket jag nu har lärt mig uppskatta mer och mer, förmodligen i samband med att jag lär känna fler människor som livar upp. Att åka till en storstad som Milano som jag gjorde igår, väcker ytterligare tankar. Hur är det att bo i en storstad, utan att dagligen få se naturen? Min spontana känsla är att jag gillar storstäder. Jag gillar att vara där det händer grejer, jag älskar att ha anledning att få klä mig fint och jag uppskattar den internationella känslan. Dock har jag aldrig bott i en hetsig storstad. Jag har bara varit på sådana ställen på semester, för att sedan återvända till lugnet. Vad skulle jag tycka om att faktiskt bo där? Skulle jag gilla det, eller skulle jag känna mig instängd tillslut? Samtidigt som det finns positiva aspekter finns det även negativa, som att man ständigt ser uteliggare liggandes på gatorna (det förekommer även i Linköping men inte i samma utsträckning). I Schweiz har jag dock inte sett en tiggare sedan jag kom hit. Det må vara ett välfungerande land, men visst beror det också på att de tar in långt ifrån vem som helst, och ett ytterligare exempel på det är att det bor väldigt få invandrare i landet. Krossar man gränsen till Italien märks skillnaden direkt. Medan Frankrike, Tyskland och Italien tar in mängder av flyktingar släpper landet i mitten inte till.

Dagsvistelsen i Milano gav mig också insikten om hur förhållandevis lika svenskar och schweizare är till sättet. Medan italienarna är öppna som få och slänger komplimanger omkring sig, är schweizare och svenskar mer stängda. Människorna här i Ticino må vara mer öppna än sina landskamrater från den tyska delen av Schweiz, och visserligen även mer öppna än svenskar överlag, men jämfört med italienarna är det en väldigt stor skillnad. Och det måste jag säga om Italien – de må vara ett land i ständig ekonomisk och politisk kris med jättevackra men också misskötta omgivningar bitvis, men människorna är fantastiskt öppenhjärtiga, och något jag önskar vi svenskar överlag kunde fått en liten större gnutta av.

Summa summarum, Schweiz är vackert som en saga, italienare är härliga, men Sverige går alltid hem.

2016-12-14 10-33-152016-12-14 10-41-08 2016-12-14 10-43-00Vyer från en promenad som jag går på nästan dålig basis.

blogstats trackingpixel

Milano

Att ha bott i Lugano i fyra månader utan att besöka Milano kändes inte riktigt okej, så gårdagens träningsfria tisdag bestämde jag mig för att spendera i den italienska storstaden. Jag besökte Milano för snart sex år sedan med pappa och brorsan, men var inte så värst imponerad då. Kommer ihåg att vi åkte till Italien i april med tanken att ”möta våren därnere”, men en av de grejerna jag minns mest med resan är att det var så fruktansvärt kallt (att jag hade en alldeles för kall jacka med mig den gången kan vara en annan bidragande faktor). Den här gången hade jag en betydligt varmare jacka, men nu är det också december.

Jag lämnade ett soligt Lugano och ett rent Schweiz kvart i nio på morgonen. Ju längre söderut jag kom, desto mer mulet blev det, och när gränsen passerades var det inte bara vädret som förändrades i och med det faktum att det var total dimma, även standarden på omgivningarna förändrades. Det är en sådan tydlig skillnad på Schweiz och Italien. Schweiz är så rent och fräscht. Ögonblicket man lämnar Ticino ser allt genast mycket mer nedgånget ut. Byggnaderna är i sämre skick, likaså trädgårdarna.

Efter en timme och tjugo minuter nådde tåget slutdestinationen Milano, och jag gav mig ut i staden. Precis som förra gången jag besökte Milano var jag inte jätteimponerad till en början. Jag älskade känslan av att hänga i en storstad, men det var väldigt dimmigt och även om det är fint var det inget speciellt. Jag traskade runt i området Brera som jag hört ska vara fint, gjorde en avkrok mot ett slott och gick sedan den stora boulevarden in mot mitten av centrum. På vägen stannade jag och pratade med en Greenpeace-medlem som försökte skaffa fler anhängare till sin organisation (mig lyckades de inte med men jag fick ju prata italienska åtminstone!), och samma kille frågade mig även när jag skulle återvända till Lugano och om jag ville träffa honom senare. Jag avböjde vänligt (han var lite gammal för mig), men en sak är säker: jag känner mig aldrig så uppskattad som när jag är i Italien. Jag får så mycket komplimanger, kanske ännu mer den här gången när jag dessutom pratar italienska med dem. Och visst, jag är blond och de använder ofta adjektivet ”bellissima”, men jag får även höra att jag är trevlig och smart. Jag får höra så mycket positiva grejer att jag efter en dag i Italien knappt har kvar fötterna på jorden.

Sedan var det lunchdags och jag lyckades hitta en restaurang där jag endast verkade vara omgiven av de lokala invånarna. Maten var jättegod, och det faktum att jag beställde en pasta som i Italiens äts som primo piatto och att jag i princip var lika hungrig efteråt, tyder på att de var en inhemsk restaurang eftersom de inte anammat de stora turistportionerna.

Efter lunch började en italiensk man i femtioårsåldern prata med mig på gatan, och det slutade med att han visade mig runt i Milano i över en timme. Jag vet att man inte ska följa med gubbar på stan (som mamma alltid sa när jag var liten) och hur mycket jag än älskar att prata med främlingar kände jag som den svenska människa jag är att det är bäst att vara på sin vakt, eftersom folk ju inte är sådär framåt i Sverige och det därmed måste vara något lurt. Men italienare är helt annorlunda, de är mycket mer öppna och eftersom det rör sig människor överallt i Milano tänkte jag helt enkelt att det inte skulle vara någon fara även om han råkat vara en skum man. Så där gick jag runt i Milano och pratade italienska helt obehindrat med en man som tack vare sitt arkitektyrke berättade om diverse byggnader och annan historia om staden. Kanske var han en skum man egentligen och bara ville få gå bredvid en blond flicka, och i så fall må det vara hänt för det var en väldigt rolig upplevelse.

Språk är så viktigt. För kommunikation mellan människor, och också för att känna sig hemma i ett land. Det här var första gången jag besökte Italien med förmågan att kunna prata italienska i stort sett helt fritt, och för mig blir upplevelsen så mycket roligare när jag kan språket. Jag känner mig mer hemma.

Efter att ha fått rundvandringen av den italienske arkitekten fortsatte jag mitt egna strosande. Gick i lite affärer, promenerade, kollade in Duomo di Milano och satte mig på ett kafé i Galleria Vittorio Emanuele och drack cappuccino och betraktade alla människor som flanerade förbi. Ju längre dagen gick, desto mer gillade jag Milano. Förmodligen också eftersom solen kom fram, det blev mer folk i rörelse och när mörkret sedan smög sig på lyste stadens julbelysning upp omgivningarna på ett oerhört vackert sätt.

Framåt kvällen lämnade jag Milano och dess massiva mängd människor och begav mig tillbaka till Lugano. Jag tycker det är fantastiskt hur skillnaden kan vara så stor bara en relativt kort tågresa bort; storstadsmullret i Milano jämfört med den totala tystnaden som infann sig när jag kom tillbaka till Sorengo.

2016-12-13 12-02-36
Området Brera2016-12-13 13-15-16 2016-12-13 15-52-27
Galleria Vittorio Emanuele2016-12-13 15-55-26
Duomo di Milano2016-12-13 17-52-09

blogstats trackingpixel

Blandade bilder

Med tanke på hur vacker naturen är här har jag en hel del bilder som är alldeles för fina för att inte dela med sig av. Här kommer därför ett inlägg med blandade bilder från de senaste veckorna! (Och okej då, inte bara naturbilder.)

2016-10-29 12-40-24 2016-10-29 12-56-43 2016-10-29 15-06-47
Från en underbar oktoberdag uppe på Monte Bré tillsamans med Abbey och Naomi. Det där är nog den finaste lunchutsikt jag någonsin haft, och någonsin kommer att ha. 2016-10-30 15-17-07
En söndag i oktober besökte vi en pumpamarknad och vad fanns där, om inte dessa traditionsenliga Ticinomusiker?2016-10-31 20-19-47
Halloweenfest hemma hos Buxy i ett extremt halloweenpyntat hus, med imponerande halloweenutstyrslar på gästerna. Här har vi Arvid och Debo.2016-11-01 12-10-49 2016-11-01 12-11-39
Kanske den finaste bilden från den här resan så långt, om man frågar mig.Det är inte lätt att fånga känslan och vyerna i det här landet på bild, men här tycker jag faktiskt att det lyckades.
2016-11-01 15-09-42
Tre bilder från en magisk dag i början av november, när vi åkte till Battainis alpstuga i norra Ticino. Så magiskt vackert. 2016-11-03 13-53-13
Arvids familj var på besök, och jag hängde med dem till Val Bavona, ett vattenfall där vi badade i september. Oerhört coolt att se årstidsskiftningen.Kopia av 2016-11-07 10-41-15Kopia av 2016-11-07 10-46-23
Två bilder från San Salvatore från när familjen var på besök – observera att detta var den enda dagen med fint väder. I övrigt blåst och regn. (Jag har bildbevis även för det, som jag får återkomma med.)2016-11-20 10-03-11
A day on the road, påväg mot den kalla, tyska delen av landet. Snö!2016-12-04 17-02-39
En annan day on the road, här påväg mot kantonen Bern för att spela match.2016-12-06 12-37-23
Julen har kommit till Lugano!2016-12-06 14-41-01
2016-12-06 15-03-57
I tisdags möttes jag, Abbey och Julia upp för att turista lite – vi besökte nämligen Swiss Miniature, där man hittar över hundra av Schweiz mest berömda byggnader i miniformat.

blogstats trackingpixel

Helgdag

Hej vänner!

Tycks vara svårt att få in den där bloggrutinen igen.

Idag är det helgdag här i Ticino – alla katolska kantoner i Schweiz är lediga denna torsdag. Vi har varit på en mässa i kyrkan följt av apertivo vid kommunhuset. Alltså wow! Kommunens invånare samlades alltså utomhus i det underbara vädret för att prata, dricka vin och äta småplocksmat (däribland stora bitar parmesan, wow). Så mysigt! Så Ticino. Och så inte Sverige. Underbart! Efteråt följde lasagnelunch i huset, dit även ett grannpar som familjen stötte på på gatan blev spontant inbjudna. Snart beger vi oss av mot Locarno för att besöka en årlig julmarknad.

Jag får verkligen uppleva det ticinesiska livet härnere. Träffa de riktiga invånarna. Jag och Giorgio pratade om det igår, att komma ner hit och kastas in i ett innebandylag är verkligen ett sätt att få lära känna den riktiga kulturen. Att få bo i en ticinesisk familj bidrar såklart också. Att åka till ett land och gå en språkkurs exempelvis, gör att man träffar folk från hela världen, men däremot får man inte samma inblick i den lokala kulturen, vilket jag är väldigt glad för att jag får.

Nu är det snart julmarknadsdags. Mot Locarno! Vi hörs.

2016-12-08 11-10-53Utsikten hundra meter från kyrkan, med berget Monte Bré i fronten.

blogstats trackingpixel